Atman-Maya-Brahman

Nu börjar jag igen. Mitt eviga tjafs, tjat. Mitt eviga ”alla är lika”. Det är ju min grund.

Är vi inte konstiga, vi människor? Vi kategoriserar, bedömer, prioriterar och stoppar in i fack:

• Norrlänningar är tysta, kloka och stabila
• Skåningar är långsamma, älskar mat och inte förstår man inte vad de säger
• Stockholmare är dryga och självupptagna

Så länge vi håller oss inom nationen så är vi ganska precisa med våra omdömen. Vi begränsar generaliseringarna till några hundratusentals individer, inramade av landskapsgränser. Men så spräcker vi bubblan och tar oss över de nordiska gränserna. Då klumpar vi ihop alla individer att innefattas av en "nationssjäl":

• Norrmän är spralliga och glada, gillar friluftsliv och åker till Sverige och köper sprit
• Finländare är auktoritetsstyrda och lite tungsinta, men ena hejare på att dansa tango
• Danskar är gemytliga och lättsamma, ogillar regler och är mer kontinentala än andra nordbor

Sen blir det smalare, när vi tar oss ut i resten av Europa. Då försvinner nationssjälarna och ersätts av ”nidbilder”:

• Fransmän gillar ostar, musettedragspel, häller kogödsel på riksdagstrappor, är otrogna i äktenskapet och ogillar lagar och förordningar
• Spanjorer dansar flamenco, gillar tjurfäktning, är sensuella och temperamentsfulla
• Italienare viftar med händerna, kör bil som om de hade en generell dödslängtan, äter spagetti och skjuter ihjäl politiker på öppen gata
• Albaner – va… - tillhör de Europa…?

Det blir om möjligt värre, när vi tar oss utanför Europa. Då försvinner nationssjälarna och nidbilderna och ersätts av "kontinentsjälar":

• Afrikaner är sorglösa, lata, har rytmkänsla och låter stamkrigen förstöra den organisatoriska utvecklingen
• Asiater är vänliga, artiga, värderar kollektivet högre än individen och är väldigt andliga (vi européer älskar ju buddister)

Jag ser ikväll på SVT 1 och dokumentären om George Harrison (den gamle Beatles-medlemmen för er som inte var födda då).

(As a remark: Jag upptäcker – med hjälp av stavningsprogrammet, att om jag inte stavat ”födda” med två D så hade det blivit ”föda”. Då hade meningen fått en solklar politisk karaktär, med tanke på det politiska klimatet på 1960/70-talet, då The Beatles var stora. Ta det som en filosofisk hemläxa, my Childrens generation…)   

I mitt perspektiv var George Harrison en av de stora. Tårarna rann ikväll vid TV:n. I detta klipp - i samverkan med fler stora (Ringo Starr, Eric Clapton, Tom Petty m fl) ger det sig själv..... 

George var en stor man – själsligt. Jag skulle gärna bjuda till middag med George Harrison och Thomas Di Leva. De skulle få sällskap av Maria Montazami (snällhetens underskattade apostel), David Lazar (superrabbin i Stockholm), DoggeDoggelito (”under-armarna-hållande” medmänniska) och Monica (universellt intelligent och empatisk HR-människa och administratör på en konsultarbetsplats i Stockholm). Jag skulle slarva in några wild cards också för att få fart på sjuk- och djurvårdsdebatten, men de vet själva vilka de är....

Tillsammans skulle de locka fram mantran och ledstänger som skulle kunna få oss människor att avhålla oss från generaliseringarnas dikeskörningar, värma frusna ensamhetsförlamningar och få oss alla att se hur vi kan hjälpa varandra.

What a dinner party. I’m all in. :)