Jag pillar på sårskorpan....

Jag ser ikväll ”Skynda hem” – en dokumentär om två danska kvinnor som får släppa iväg sina respektive som FN-soldater till Afghanistan. Danmark är ett av de länder som drabbats värst statistiskt sett vad gäller soldatförluster i Afghanistan.

En av kvinnorna får det fruktade besöket från FN-staben. Hennes man har förolyckats och kommer inte hem levande.

Jag gråter, värker och tänker. Tänker på min bror som åkte till Sinai på 70-talet. Förstod jag nånsin hur allvarligt det var? Jag tror inte det. Idag vet jag att han hade kunnat vara mig förlorad. Hur hade jag överlevt det?

Jag tänker på mig själv som plötsligt får veta att jag ensam ska ta hand om barnen – visserligen tonåringar, men ändå. Eller kanske just att de var tonåringar – så såg jag ensamheten som värst. Just nu – måste du dö just nu? Just nu – när de ska frigöra sig från dig och mig, med ryggmärgsvetskapen, att vi finns där när de revolterat klart. Då ska du dö. Så att de inte har en pappa att komma tillbaka till efter frigörelseprocessen.

Varför just då? Kunde du inte vänta lite? Eller varför inte när barnen var små? Varför lämna mig i den fasen, ensam med tre tonårsdöttrar? Då, när jag behövde dig som bäst? Packa dagisryggsäckar kunde jag fixa själv, rita streckgubbar, läsa läxor med de fyra räknesätten och fylla badkar med vatten och badankor – det fixade jag själv.

Men sätta gränser, köra omkring i bil och leta efter berusade ungar i stan, bestämma hemgångstider, vara på tre ställen samtidigt vid fester, sätta upp budget för månadspengen, spänna ögonen i en lögnhals – det klarade jag inte själv. Där skulle du ha varit mitt stöd, min co-driver, min samtalspart.

Det kom inte in något nytt naturligt ankare för mig och mina tjejer – våra döttrar. Jag fortsatte ensam. Hur bra det blev får framtiden utvisa.

Danska Susie – kvinnan som miste sin FN-soldat – var ung. Hennes två barn var små när det hände. Kanske hittar hon ett ankare, någon som vill dela hennes vardag. Kanske får hennes barn bryta sig loss från två föräldrar. Jag hoppas det, för deras skull.