Evan and me

Du har säkert sett filmen. Tröstlös slapstick-humor, en och en halv timma ömkliga figurer som vi skrattar åt.

Likväl. Hela mänsklighetens historiska väg har kantats av samhällen och strukturer som hånat, bespottat och förkastat individer som fört fram idéer, profetior och teorier.

All vetenskaplig mobbing sker med hänvisning till ”situationskontext”. Med det menar jag den sociala och vetenskapliga nomenklatur som för tillfället råder och är allmänt accepterad.

Evan i filmen genomför att båtbygge – han bygger en ny ark, tvingad av Gud att bli en ny Noa. Hela hans tillvaro blir förstås satt ur spel. Alla idiotförklarar honom: ”Mission from God – yeah, right!”

Jo, tjena - med sörmländsk översättning…..

Men i den här smöriga och tillrättalagda amerikanska filmen, så kommer förstås hans nära och kära tillbaka och allt löser sig. Så fungerar det ju inte i det verkliga livet. Världshistorien är proppfull av exempel på hur ”fritänkare”/ hemsökta och allmänt udda individer blir steglade, korsfästa, bannlysta, brända på bål och annat.

Det jag tror är poängen med det jag skriver är, att vi måste hitta tillbaka till förmågan att tro på – lita till – intuition och mage. Vi har forntida kunskaper inom oss som vi kväver på grund av den sociala och vetenskapliga ”sanning” som råder just nu. Det gör att vi riskerar att betrakta viktiga händelser, känslor och utvecklingsmöjligheter som omöjliga, inbillning och trams. Vi avfärdar dem.

Skulle det ändå visa sig att det inte var omöjligt, inbillning och trams, så avfärdar vi det ändå med ett snipigt ”Lucky guess, dude!” i stället för ett ”Jisses, du hade rätt. Bra jobbat!”

Vad är det jag far efter här nu då? Jo, jag tror det handlar om att våga lita på sitt inre. Och – kanske ännu mer – våga lita på andras inre.

Jag ser det som ett utvecklingsprojekt för mig att lära mig lita på vad mitt och ditt inre säger oss.

Eller som min äldsta uttryckte det: ”Man behöver inte vara galen för att man kommer upp med en konstig idé eller teori.”

Ibland blir det lilla ”tvärtom” också en förstärkare. I filmen Sjätte sinnet ritar en pojke en teckning som beskriver vad han upplevt. Teckningen ger upphov till fullt pådrag – Red Alert. Möten med psykologer, dialoger hit och dit – och det vill han inte ha. Då börjar han måla regnbågar istället. Då ifrågasätter ingen hans vittnesmål. Alla blir nöjda och trygga.

Oavsett om det handlar om att låta bli att säga sanningen (på grund av de reaktioner man får) eller att låta bli att säga saker för att människor inte kommer att tro på vad det inre säger – så blir resultatet ändå att vi alla börjar måla regnbågar. Vi ger ut det vi tror att andra i vår närhet vill höra och blir trygga i. Då slipper vi förklara oss, slipper schavottera, slipper ”kontextbedömningar”.

Är det regnbågsmålningar vi vill ha? Eller vill vi tänja våra intellektuella gränser? Vill vi prova vad som kan vara rimligt? Vill vi utmana våra egna tankemönster?

Jag avslutar med ytterligare ett ”min-äldsta”- citat: ”- Tänk att en sån skitfilm kan generera så mycket tankar”.