Sommar-Korrespondenten 2012 del 1

För dig som följt länge så kommer ”Sommar-Korrespondenten” inte som någon överraskning. Nu är det vi lokaltidningsvikarier som ”rules the media world”!

På nationell nivå är det Almedalen och Per&Lena som dominerar. Almedalen lämnar jag till murvlarna på Drakarna, men Per&Lena måste jag kommentera. Att Per inte minns namnet på den han varit med i biblisk bemärkelse – ja, det känns inte som en riksnyhet värd att analysera och penetrera (!). Detta faktum lär gälla för 99 % av den vuxna befolkningen i Sverige, men få av oss hamnar i rampljuset fullt ut. Släkt och vänner kanske morrar, men inte en hel nation. Man får anse sig lyckligt lottad. 

Långt intressantare är det lokala mediaflödet. Jag börjar i norr, i Haparanda.

Vid forsen i Matkakoski står fiskarna som spön i backen, på bägge sidor gränsen. Det verkar vara trångt däruppe. Eftersom det är rekordår för laxarna, så borde fiskarna vara många. Fiskare brukar också ha stora kläder på sig – stövlar, sjöbyxor, sydväst. Då blir det trångt när de ska stå ”som spön i backen”. Hoppas de ger varandra utrymme nog att fiska.

I Enköping vill man nu höja parkeringsavgifterna. Men bara för dem som vill parkera ofta och länge. Det känns som om begreppet ”Lång och Trogen Tjänst” inte riktigt har satt sig i den kommunen. Varför straffa dem som lojalt stannar kvar som bofast i en stad där man inte kan hitta ett öppet matställe på anständig ”utanför-kontorstids”-tid? Om du bara vill stanna till, betala en timme och sen fortsätta din färd – då kostar det lika mycket som det gjorde för 5 år sedan.  Svart pedagogik….?

I Älta utanför Stockholm upptäcktes häromdagen att en medelålders kvinna i behov av nostalgi, otursamt och förmodligt slängt hela sin diabildssamling av bilder från Asien-resor under 1980-talet och framåt. Volymen på samlingen uppgår till drygt 500 bilder. Upptäckten framkallade först iskalla kårar och därefter resignerade småpip. Förundersökning pågår och FU-ledaren säger till Sommar-Korrespondenten att inga uppgifter kommer att delges allmänheten förrän den medelålders kvinnan slutat småpipa.

I Malmö hittar vi Jimmy Durmaz. Han spelar i MFF är bara 23 år, men får redan försöka hantera sin framtid på ett strategiskt sätt. Han måste ”välja ner” sig i valet av hemmaklubb för att kunna säkra sin framtid. I en större klubb får man inte samma rampljus och planplats som i en mindre, resonerar han. Han måste alltså in i en klubb där han syns och får spela för att finnas kvar i hierarkin.

I min värld är det lite som att börja sin karriär på Hôtel Oberoy och avsluta på en campingplats. Och varför inte?

Det finns tillfällen i livet när man gör bort sig (som Per Holkneckt). Inte av elakhet eller ointelligents, utan för att livsvillkoren och korten på handen var så usla, att det inte fanns plats för rationella och kloka beslut. Vare sig man valde ett steg uppåt eller nedåt, så blev det fel. Det tog lång tid innan ens egna interna kontroller upptäckte felet, och kvar stod man trots effekterna.

När man står där, kvar i effekterna av felaktiga beslut kan det bli trångt runt omkring. När fiskarna i Matkakoski ska stå skuldra vid skuldra i sjöstövlar och sydväst – då blir det inte mycket utrymme för den egna drömmen om rekordfångsten. Om sen älven kokar av lax, så är chansen liten att uppfylla drömmen. Vi är så många som står så tätt precis inom räckhåll för håvens krafter. Man kan välja olika strategier. Man kan ge upp, ta av sig sydvästen och gå hem. Eller så kan man stå kvar och trängas och envist försöka hitta en bättre plats, närmare drömmen. (Kanske vartefter andra väljer att ta av sig sydvästen och gå hem.)

En annan strategi för att orka hålla drömmen vid liv är att inte ställa upp på dem som inte belönar dig för sin lojalitet. Om någon – likt Enköpings Kommun – straffar dig för att du är lojal – gå bort. Gå till någon som förstår värdet av din lojalitet, någon eller något som belönar dig för att du håller fast, trots att det är trångt.

Om du – som kvinnan i Älta – omedvetet gjort dig av med dina minnesbilder av ett idealt tillstånd: Sluta småpipa och ersätt bilderna med nya, friska bilder av hur drömmen (målet) ser ut. Småpip inte – använd lungkapaciteten till att utveckla språket, så att omgivningen vet vad som gäller.

Jimmy gick från Hötel Oberoy till en campingplats. Gör det du också. Om det är så, att du har fattat beslut som fört dig från drömmen till diket, om du står trångt och långt från drömmen, om du inte blir belönad för att du håller fast och om du kastat bilden av drömmen/målet:

Hitta din nya dröm. Platsen där du syns, får utöva dig själv och vet var du hör hemma. Hitta ditt eget lilla turkiska Genclerbirligi att börja spela i.