Retreat

För fem dagar sedan kändes livet som en gigantisk oljetanker som var omöjlig att vända. Fullastad med förutsättningar och pusselbitar, men där inget fallit på plats, ingen helhet – inga svar, bara brus. Fortfarande ockuperat av små frustrationer, bagateller som tillåts ta stor plats och mycket energi:

• Besvikelse över att mina tre semesterveckor regnar bort, att temperaturen påminner mig om höstlov, att lukten av rutten potatis sprider sig och att gräsklipparen står obrukad
• Besvikelse över relationer som inte går att reda ut, som aldrig kommer att ses med överseende och värme i backspegeln, som ruttnar långsamt i stället för att positivt till min framtida erfarenhet

Så jag lägger några vägmil mellan mig och besvikelserna, och låtsas för några dagar att mitt liv inte alls är en oljetanker – utan en snabbseglande fregatt, elegant och utan ballast.

Redan efter några mil på väg löser jag relationsgrubblandet. Vem, hur, varför och allt trams. Jag ser det för vad det är:

En relation är som ett utdraget och evighetsmaskiellt parti klädpoker – dock utan vinnar- eller poängsystem. Snarare ett slags oxdans-princip, respons på responsen.

Jag tar av mig ett lager, du svarar med att lägga ett lager åt sidan. Öppnar, svarar, ger. Så går turen över till motparten. Med glädje, bävan och förtröstan sker avskalningen. En i taget, svar och gensvar.

Vilken glädje, vilken tillit – när för varje lager som skalas av, exponeras, sätts prov – så kommer en respons, en biljett, ett kvitto på ömsesidig tillit, glädje. En annan människas pansarlager som sänks inför dina ögon och blir till historia.

Vilken sorg, vilken desillusion när responsen, biljetten, kvittot på den ömsesidiga tilliten och glädjen uteblir. Den andra människans pansarlager sänks aldrig inför dina ögon och kan aldrig bli till historia. Du står bara kvar naken i ösregnet.

Så är det ju. En bra relation, oavsett vilken sort, skapas av ömsesidighet och tillit. Finns inte de parametrarna så finns ingen relation.  Och följden blir ju, att finns det ingen relation så finns det inget att grubbla över, inget att försöka reparera.

Alltså blev jag fri där i bilen, på väg mot skogen.

Låter det pretentiöst att säga, att jag efter fyra dagar har vänt en oljetanker? Då får det vara så. Jag vet i alla fall nu att om alla förutsättningar och pusselbitar finns samlade (rätt ställe vid rätt tid med rätt stöd) kan den tiden räcka. Och när tankern har vänts tänker jag så här:

- Besvikelser har sitt ursprung i dåligt förarbetade implementationer.

- Det står folk vid sargen när du sliter ute på livets is. Lyssna efter de råd och instruktioner som kommer därifrån. Coacherna vid sargen ser andra saker än du som svettig och trött harvar runt bland klubbor och offside-lägen. De har bättre överblick över spelet.

- En mycket viktig instruktion som min coach under dagarna ropade till mig från sargen var: Skilj på Jag och Mig.  ”Jag” representerar visionen och målet. ”Mig” står för det som är, nuet, oviljan att anstränga och förändra. Vill du en förändring (implementera bör-läget) så ska du förutsätta en tuff förhandling med ”Mig”.  Det går, men ditt Jag måste vara starkt.

- En annan framgångsfaktor om du verkligen vill förändra något i livet – lär dig skilja ”svaren” från ”bruset”. Det är ingen slump att kloka sökare drar sig undan världen för att lyssna inåt. Mina fyra dagar där kråkorna vänder var min retreat.  I tystnaden och samtalen blev svaren kursiva och bruset smälte undan.

Jag är hemma nu. Jag är lugn. Stolt. Stark. Snygg.