My precious....

En torsdagskväll i timmerkojan.

Jag kan inte koncentrera mig på något annat än de tre döttrar jag begåvats med. Vilka personligheter. Vilka brudar.

Att få ynnesten att stå bredvid två av dem på löpbandsraden och kämpa. Mellantjejen kör – trots rökning – 3,5 km på bandet utan att ge upp. Storbruden tävlar med lillasyster och gör samma sak. Jag går av efter 1 km och gör 8 maskinövningar, kommer tillbaka och gör min sista ½-kilometer tillsammans med dem.

När natten faller utanför vill minstingen ha sällskap från bussen och hem. Största syster hoppar ur duschen och möter henne. De flamsar och pratar allvar på vägen hem, dyker in här hemma och sammanfattar. Största systern och jag hjälps åt att bädda ”lillans” säng med rena lakan, fixa Samarin mot magvärken och sedan vidtar stillheten.

Det här blogginlägget handlar inte om någon genomtänkt tråd, där en ironisk/satirisk yttre fiende får spö på slutet med hjälp av min intellektuella kapacitet.

Det handlar om ren och skär lycka över de tre människor jag delar min vardag med.

Mina döttrar.

Det finns inte ens några bilder att ladda ner som kan ”boosta” inlägget. De finns bara på min näthinna efter den här dagen.

Och så pratade jag lite med A i mobilen. Det hjälper till att få en vision av nästa vecka.

Jag är så oförskämt lyckligt lottad.

En annan dag kommer ett skarpsinnat och spetsigt inlägg om världen, samhället och livets underfundigheter. Inte idag.

Idag är det bara lugn lycka över vad jag har.