Pytte och jag - två ungkarlar i det vilda....

”Lär dig vara i stillhet. Låt din tanke lyssna och helt ta in det.”

Så sa Pythagoras, en grekisk filosof som levde omkring år 500 före Kristus.

Pythagoras var en hemlig rackare. Han berättade aldrig för någon utanför den ”pythagoreiska” kretsen vad hans lära egentligen gick ut på. Eftervärlden stirrar förbryllad på den saliga blandning av talmysticism, politik, religion och matematisk exakthet som han lämnade efter sig.

Det är nog det som fascinerar mig mest med ”Pytte” – att han trots sin vetenskapliga ansats aldrig övergav sin obändiga tro på själavandring och människans förmåga att styra sitt eget öde. Han trodde som ett barn på vår inre kraft. Även när det gällde det matematiska exakta. Han visste att det var människan som vann på att räkna ut att jorden var klotformad, att universum var sfäriskt och att himlakroppar färdas i cirkelformer – han tillskrev människan äran av upptäckterna och det gudomliga fick ta äran av Skapelsen.

Sen fick han ju massor av stryk av etablissemanget förstås och fick dra från hemmet på Samos till Italien. Hans trogna följde förstås med, men det där med att sprida tankarna i hemlandet blev ju aningen lidande. Tur hade han som fick Platon att hänga på och utveckla idéerna. Om jag får vara lätt blasfemisk här, så kan man ju dra paralleller till den situation som både Jesus och Mohammed befann sig i. Det kan kanske vara ämne till ett annat blogginlägg. J

Men det som är ”Påsen” (det essentiella) i det här för mig är, att Pytte jobbade jättemycket med politiska samspel (demokrati, organisation och det där) och filosofi (var kommer vi ifrån, vad är meningen med livet, hur blir det när vi inte längre är i livet, hur lär vi oss saker beständigt). Han fixade till och med "klippet" mellan musikaliska intervall och talförhållanden – det vill säga; han kunde på ett vetenskapligt sätt förena konsten med vetenskapen. Stor kraft, stor lärlingsskara.

Men - det han för eftervärlden blev ihågkommen för är ”Pythagoras sats” - en matematisk formel.

Är inte det lite snöpligt?

I dagens samhälle - där vi alla bombarderas av information, förmodas kunna sortera, prioritera och extrahera det för oss väsentliga – där görs vi alla till kompostanläggningar. Massor av grejs ner i röret, mal runt och spotta ut något som kan återanvändas. I våra egna syften. Till vårt eget fromma. Vi förmodas begripa vad vi ska slänga på tippen och inte ha med oss i bagaget – det som inte lastar ner oss. Vi ansvarar för att källsortera och se till att vi ”färdas med lätt bagage”.

För om vi inte fixar det – om vi släpar med tung last, mycket skit i ryggsäcken – ja, då påverkar vi vår omgivning (arbetsgivare, arbetskamrater, familj, vänner och grannar) på ett negativt sätt. Vi involverar dem i vår livstyngd. Och det vill vi ju inte? [Fråga – Kom]

Men var i detta hör vi oss själva? Var hör vi vad erfarenhet och liv har lärt oss att ta hänsyn till?

Jo, genom att (som jag i tidigare inlägg skrivit) skilja ”bruset” från ”svaren” – dvs göra en Pytte-grej:

”Lär dig vara i stillhet. Låt din tanke lyssna och helt ta in det.”