Hachiko

Lördagskväll i timmerkojan betyder antingen att jag (på grund av döttrarnas kamratskapskrets) är hänvisad till mina 13 kvm sovrum, eller så betyder det att jag får komma ut och umgås med någon/några av barnen.

Idag inföll det senare. Den förstfödda var på vift med kamrater och skulle stanna över natten. Den mellersta arbetar och slutar inte förrän runt midnatt. Den yngsta däremot var aningen sällskapssjuk. ”Praise The Lord!”

Vi tog oss an en film vid sidan av lördagsmyset. Valet föll på ”Hachiko”.

Patetisk eller inte. Romantisk eller inte. Tårar rann, filosofierna flödade. För det som var, var ändå en övning i tankar runt lojalitet.

Det är så det är för mig. Att kunna lita på, att kunna stå fast vid, att veta att en fläck på den gigantiska Jordens yta faktiskt är för mig. Vad som än rör sig, hur det än blir, vem som än passerar – det finns en del i verkligheten som bara är för mig, för evigt.

Precis så är det för min yngsta också – det förstod jag i kväll när vi satt och snörvlade bredvid varandra i soffan.

När jag möter människor som griper tag i mig, som fångar mitt intresse och min kärlek/känsla – då åtar jag mig att vara lojal. De människorna finns för mig – alltid. Jag kanske inte i alla situationer eller faser kan vara närvarande och delta som jag borde, men i hjärtat finns de 24/7. Jag kan aldrig ställa ut dem i ösregnet, aldrig svika deras förtroende, aldrig låta dem stå utanför.

Min väg är kantad av konstiga konsekvenser av min starka lojalitetskänsla. Jag har sagt till människor som stått mig nära, att just nu måste jag ta itu med saker som behöver uppmärksamhet. Jag behöver vara tyst en stund för att fokusera. Det har betytt precis det för mig. Och svansen blir ju att när det är färdigfokuserat och städat så är jag tillbaka igen. Med samma lojalitet som jag alltid haft.

Att människor har tolkat det som att jag släppt taget, an easy way out  - det ser jag idag och det är förfärligt.

En annan sak som är förfärlig är, att jag – på det sätt jag tänker själv – har litat blint på att andra tänker så. Jag har suttit och väntat på dem som sagt som jag: ”Vi ser framtiden an…”.

Jag har äntligen förstått att jag ska sluta vänta och jag har äntligen förstått att mitt sätt att se på lojalitet i relationer kanske inte delas av alla. Jag måste bli oerhört mycket tydligare och aktiv.

 Om jag inte blir det, kommer jag att sluta som Hachiko – en bronsstaty på en allmän plats som monument över en tröstlös väntan på något som aldrig kan uppfyllas.

Nu måste jag sluta, för nu kommer den illojala katten och kräver kärlek. Jag tror det bara är katter som går iland med att kräva kärlek och lojalitet – vi människor måste förtjäna det.