Älska processen....

Nycklarna till de svåra sakerna är sällan så långt borta. Man ser dem bara inte. Min mellersta unge säger alltid att inget är borta – man vet bara inte var det ligger.

Så sant. Att fara runt och leta i desperation brukar inte löna sig. Det är bättre att luta sig tillbaka och låta svaren komma till sig.

Ett av det svåraste jag har, är att förändra levnadsmönster. Att bestämma mig för att ”nu jäklar” – det är inget problem. Att sedan hålla fast vid beslutet – the boot camp – är oftast bökigare. Eller rättare sagt – det är då det skiter sig. När det regnar småspik och gör ont – då lägger tanten av.

I torsdags förra veckan tog jag en lång och solig lunch med bästa lillebror. Då ramlade polletten ner. Bruksanvisningen till ”hur-man-får-en-förändring-att-lyckas” serverades i muntligt pdf-format - dvs lättläst och begripligt. 

”Man måste älska processen” sa lillebror. Mitt inre serveroperativ svarade omedelbart på ping.

Så enkelt är det förstås. Det är inte målet som är huvudsaken. Det är processen – själva förändringen, det nya. Det viktiga är att komma i självsvängning – känna en ny rytm som för dig framåt. Älska den nya rytmen och låta dig föras. Dansa. "It takes two to tango" - processen och jag.

Så måste det väl egentligen vara med allt i livet. Att stå ut som nerskälld politiker, uthängd kändis, bespottad lärare, slutkörd sjuksköterska, ignorerad och kommenterad taxichaufför – om du inte hittar och älskar processen, gunget, rytmen, skälet – då biter sig napalmen fast i huden. Du kommer inte att orka.

Vi är många som skulle vinna på att hitta rytmen, gunget, processen och älska den. Integrera den med själen så att vi orkar härda ut tills den blir en naturlig del av oss – ett tillstånd, snarare än en kamp.

Nu är det sent och huset är fullt av underligheter. I soffan i vardagsrummet ligger en skapligt bakis 20-åring och arbetar med toxinerna efter gårdagens fest. Bredvid sitter en lillasyster och trivs. Båda skrattar hysteriskt. De tittar på dvd-film tillsammans. ”Lillasyster Kanin”….

När jag var 17 respektive 20 hade jag aldrig tillbringat en kväll med att titta på tecknad barnfilm. Men de här två har roligt.

Kanske har de kommit så långt trots sin ringa ålder, att de älskar och lever i processen?