Väckarklocka mitt på dagen

Det finns så många förklaringar på beteenden, men det finns så få ursäkter.

Idag fick jag en Aha-upplevelse. Ödmjukt tacksam tog jag emot den och har nu integrerat den till min tidigare teoretiska kunskap om vad vänskap är.

Jag har ju under lång tid tutat ut mitt bedrövliga tillstånd och min patetiska offerkänsla i olika media, i hopp om att någon ska höra mig, se mig och hjälpa mig.

Det underliga (eller inte alls underliga) är, att när man befinner sig på botten uppfattar man inte att livbojarna ligger tätt intill varandra på vattenytan. Man ser bara djupet nedanför sig. Och fortsätter ropa på hjälp, fast bojarna redan kastats ut.

När man är som jag har varit under lång tid, då sitter man fast i ett rör. Man kan inte röra armar, ben och huvud – man kan heller inte höra ljuden som kommer utifrån. Man är isolerad. Allt studsar tillbaka varifrån det kom, och man fortsätter ropa på hjälp.

Så kommer plötsligt någon med en håltagningsborr och fräser igenom PVC-röret och släpper in både syre och tanke – rakt in i röret man sitter i. Kondensen försvinner och fri sikt infinner sig.

Borren kom från A, som ifrågasätter om vår vänskap bara handlar om mig och mina behov av problemlösning. Nu när A själv står i diket och inte vet var livet ska ta vägen - varför har jag inte ens frågat hur det är – inte en antydan till medmänniskoskap?

Ja, hur kommer det sig? Tillbaka till konstaterandet i början: Det finns säkert många förklaringar, men inga ursäkter. I slutänden faller jag tillbaka till att man - oavsett förklaring - inte gör så mot vänner – man är inte tyst. (Här kan fler än jag ta budskapet till sig...)

Det fick mig att inse, att jag har ett fundamentalt problem. Jag tror inte (har till dags dato inte känt av eller trott på) att jag har vänner som behöver mig - som är relaterade till mig så att de vill ha mitt stöd i sitt liv. Det är mitt problem – jag kan inte se/tro på min påverkan. Patetiskt eller inte - de facto.

När A frågar om vår vänskap är ensidig, så säger det ju faktiskt, att A utgick från att den var dubbelsidig. Det borde ju innebära att A menar att jag betyder något. Eller?

Ett helt nytt perspektiv för mig. En riktig väckarklocka. Jag hade nog ”försovit mig” om A inte hade varit ärlig och klok och morrat.

Nu ljusnar en ny dag utanför fönstret här hemma. Fåglarna vaknar till och klockan är tjugo i tre en sommarmorgon. När A kommer tilbaka från semesterveckorna tar vi nya tag. Då ska jag visa vad jag lärt mig. Främst på tillitsfronten.