Matjord och whisky

Jag tänker i bilder. När jag grubblar över samhällsutvecklingen, ser jag ofta framför mig en scen ur filmen ”Ice Age”, där de utdöende dronterna värnar om sitt matförråd inför istiden. Matförrådet består av en (1) vattenmelon, men i dronternas skruvade värld tas den på största allvar, trots att den aldrig kommer att kunna göra den avsedda nyttan.

När jag ser på min egen vardag och tillvaro, så ser jag ofta framför mig bilden av en grå gammal kvinna som sitter i en vacker skogshage i småländska inlandet och drar in aromen av barrskog i näsan. Så länge hon (jag) bara sitter på ytan och nosar lite, så är det njutbart. Men om jag sätter en spade i marken för att komma lite djupare, så visar sig bladet inte gå ner mer än någon decimeter. Sen tar det stopp för all sten.

Så gled "Jordförbättraren" in här i går kväll, lite trött efter en veckas arbete men ändå så närvarande. Jag hörde tankar och idéer blandas med mina, ”Följa John” genom natten, otvunget och gemensamt samverka. Långt efter gäspningarna och whiskyn fått övertaget och lampan släckts fortsätter tankarna rakt ut i mörkret. De vaknar och får fortsätta över kaffet, ciggen i regnet och lösryckta tidningsrubriker.

Efter det här dygnet kommer min inre bild av min skogshagstillvaro att förändras lite. Jag har regisserat ”Småländsk Skogshage 2 ”.  Nu blir scenariet det, att när hon (jag) fyllt näsborrarna med barrdoft reser hon på sig, tar några steg åt sidan och sätter spaden i jorden. Och tänk – på det nya stället glider bladet enkelt och lätt ner i en svartblänkande mylla. Bara några spadtag och – där finns plötsligt tillräckligt näringsrik jord för idéer och nyorientering att växa i.

Ser du vad jag gör i texten här ovanför? Jo, jag har med andra ord slutat gå på bio och se på mitt av någon annan regisserade liv. Jag har faktiskt börjat skriva manus.