I vildsvinsjaktens skugga....

Just när jag lärt mig en väg, då ska jag lära mig en ny. Är det inte ”livet”?

Jag hade bara hunnit få in den routingen i konfigurationen – så kom en  ny. Jag börjar förstå mina före detta firewall-medarbetare, när de knorrade….!

Men det gör inget. För vägen dit slutar ändå ”där kråkorna vänder”. Slutet av vägen och början till lugnet. (Påminner lite om Maria Montazamis reklam för Ving-resor: ”Vattnet – i slutet av marken”…Tur att jag älskar Montazami…)

Och tur att jag älskar den som bor där kråkorna vänder. Vilka konfigurationsändring som helst – i vilken takt som helst – gör omorientering värd att lära in. Belöningen är destinationen.

Där får jag det jag behöver. Lugn, otvungenhet, realism, ärlighet och nakenhet. Där kråkorna vänder finns ingen förställning, inget påtvingat beteende, inga krokar. Där finns bara människor – segel som möts.

Jisses, så överromantiserat, tänker du.

Du kan inte ha mer fel, tänker jag. Här finns ingen "romantik" - bara realism. Att få möta människor att känna tillit till - det är oerhört märkvärdigt. Stort. Och stärkande. Jag har mött några få och det gör mig lyckligt lottad. Jag vet.