(Värde-)grundlurad....?

Det är aldrig lätt med förändringar. Vissa människor påstår att de gillar förändringar, kan hålla många bollar i luften, ser utmaningar i ett utvecklande skimmer och omvärderar sina ställningstaganden med en positiv attityd.

Det stora flertalet av oss har en cementklump av värderingar liggande på botten som inte låter sig rubbas i första taget. Möjligen kan repet som förbinder värdeklumpen till de attityder vi intar vara kortare eller längre. Vi kan påverka längden lite grann. Mellan attityderna och de beteenden vi uppvisar är repet ännu kortare.

Men inte sjutton ändrar vi bottenklumpen – om vi inte arbetar mycket hårt.

Då och då träffar man på människor som baxar omkring sin cementklump som om den vore av frigolit. Jag tror jag har träffat 3-4 stycken under min över femtiofyra-åriga levnad. Och de har varit fullständiga överraskningar. Människor jag trott att jag vetat vilka de var, människor jag trott mig känna. Men värde-klumpen visade sig vara av frigolit.

En människa som jag trott på, litat på - vilat mina värderingar emot - håller jag nu på att revidera. Det är smärtsamt och overkligt. Under många år har vi filat, slipat, diskuterat och synkroniserat våra bottenklumpar. Och vi har alltid kommit fram till, att vi delar den tunga, massiva cementbojen på botten av våra själar – våra liv:

”Vi är inte exhibitionister. Vi utsätter oss inte för andras värdering. Vi tror på vår egen fria vilja. Vi låter oss inte dras med i trender, följer inte andra människors åsikter. Vi går inte på masspsykotiska strömningar. Vi duger som de vi är.”

Jag läser i Metro en oerhört plågsam och rolig kolumn av Fredrik Backman. Där jag tvingas revidera allt jag tänkt och känt som säkerhet i förhållande till den människa jag just relaterar till. I Fredriks kolumn beskrivs en del av tecknen på hur ”min människa” förnekar alla sina tidigare ståndpunkter och bekänner sig till tvärsemot-eliten.

Fredrik skriver om att han börjat gå på gym. En del saker är annorlunda nu, mot när han tidigare besökte fitness-anläggningar. Bland annat är kettlebells nytt - en kanonkula i handtag som svingas omkring, så att det ser ut som om Leonardo da Vinci varit full och arg när han ritade den vitruvianska människa vi är vana att se på bild.  Fredrik noterar också att tights är tillbaka. De bärs numera av medelålders crossfit-män, gärna med shorts utanpå.

Med tanke på att den människa jag under flera år trimmat mina värderingar mot - med igenkännande och trygghet - nu visar sig på träningsbilderna iförd tights med shorts ovanpå, svängades  kettelsbells, blir Fredriks kolumn ett slags facit på frigolit-klumpen i botten hos den tidigare betrodda människan i mitt liv. Aldrig skulle han falla för ett grupptryck. Aldrig skulle han inordna sig i kläd- eller fysikprestationskrav. Kläder och mode fanns det ingen area för – trams. Nu följer han modet som statueras i fysikprestationskretsen. I min värld en s.k. dubbel-vurpa.

Men det hindrar inte att jag känner mig lurad. Hur kan en människa svänga omkring med sin cementklump? Och - framför allt - hur kan man kollra bort en nära människa i vad man står för? Tights med shorts utanpå är ju bara en detalj i sammanhanget. Hur ska jag lära mig att acceptera att någon man känner (tror sig känna) har en värderingsklump av frigolit på botten av själen?

Ett halvårsjubileum står för dörren, och jag har inte kommit en millimeter i acceptans….