Om inte "om" hade funnits......

Efter sommaren 2004 kände jag (och min dåvarande man) att stressen, livet och trasslet nått en höjdpunkt. Något måste göras för att någon sorts livsglädje skulle ha chans att gro i vår familj igen. Vi hade levt som separerade i 4 år, inget hade utvecklats och barnen mådde inte bra.

Vi bestämde oss för att åka till Thailand över jul och nyår. Min pappa (den sist kvarvarande av den äldre generationen) var mycket sjuk och vi orkade inte ta hand om det med en förestående ”gullegul-helg”. Det är en maffig tanke och en maffig ekonomisk investering. Men livet är kort och ingen vet hur morgondagen ser ut. Så vi tog det. Två veckor på Phi Phi Island.

Under hösten blev min yngsta dotter sjuk. Trött, hängig, blek och eländig. Vi var hos läkare flera gånger, men de hittade inget fel.

Jag såg framför mig en mycket lång flygresa, som skulle resultera i scenariot ”mig-sittande-vid hennes-säng-i-en bungalow” i 40 graders värme i 2 veckor, medan de andra försökte roa sig utan oss.

Jag valde att avboka resan. Jag sökte efter ett enklare, närmare alternativ. Jag bokade en resa till Cypern. Bra, ”lagom” klimat (svensk sommar) och inte så många flygtimmar. Lite ”tjöta” om avbokningsavgiften blev det, men jag stod på mig.

På annandag juls förmiddag sitter tjejerna i soffan i lägenheten på Cypern och tittar på SVT Europas nyhetssändning och ropar: ”Mamma, kolla! En jättevåg i Thailand! Dit vi skulle åka!”

För mig blev det ett trauma. Jag visste (och barnens pappa visste) att hade vi varit där, hade vår yngsta suttit vid strandkanten och räknat snäckor. De två större hade sedan länge varit iväg bland elefanter, bassänger och pyssel. Vi hade varit en splittrad familj. Med allt det hade inneburit.

I kväll såg jag det sista avsnittet av ”30 grader i februari”. Jag har inte sett något av de tidigare, men zappningen gjorde att jag hamnade där i kväll. Jag förstår varför. Jag satt som förhäxad.

Trots att vi aldrig kom dit, aldrig behövde lukta oss till paniken, blodet, saknaden, skräcken, katastrofen – så förstår jag nu att jag i 8 år burit detta inombords. Burit vetskapen om att familjen var en hårsmån från troligheten att splittras på ett fasansfullt sätt. En grisblink från att genomleva ett livslångt trauma. Det som kom att rädda oss – vände kursen – var den yngsta dotterns sjukdom.

Att vår familj ändå skulle få uppleva ett livslångt trauma som inte till närmelsevis fick samma uppbackning som vi skulle ha fått om vi rest till Thailand – det är en annan pilsner.

Det jag egentligen ville säga var, att när det gäller resan år 2004 – då vet jag att jag valde rätt när jag följde min intuition. Magen fick styra, och det blev helt rätt.

Jag önskar just nu att jag fick ytterligare ett bevis för att de beslut jag tagit efter det (på magkänsla) också är rätt.

De bevisen låter vänta på sig, dock. Flera trauman står på kö för att valideras.