Att våga stå för det man tror på

Jag blir bespottad och hånad för den attityd jag har när det gäller musik och litteratur. Det gör inget. Jag vet ändå var jag står.

Jag älskar – omfamnar – de artister, författare och andra kulturarbetare som vågar göra det de tror på, tror på innerst inne. Oavsett trender, oaktat streamline productions så fortsätter de envist att göra den musik, den text och den konst de tror på och har närmast sitt hjärta.

När jag hör dem, så sväller mitt eget hjärta. Då växer min själ och ögonen gråter av rörelse. Sån har jag alltid varit, och kommer antagligen alltid att vara.

När Tomas DiLeva ser på mig genom TV-rutan och sjunger att man aldrig ska ge upp, när Roger Pontare talar om hur ”the Spirits arecalling his name” – då känner jag mig stor och stark. Då är jag en av dem som går sin egen väg. En av dem som inte bryr sig om trender och strömmar, en som vågar.

Tack, Roger Pontare, Tomas DiLeva m fl för att ni vågar vara förebilder.