Att skjuta kråkor

Ibland får man skratta. Djupt och innerligt ur det innersta djupet av själen.

Det sker till exempel när man pratar med sin absoluta själsfrände i de djupa skogarna strax utanför Söderköping.

Att bo där kråkorna vänder – hur ensamt är inte det? Men är han ensam? Knappats. Inte ensammare än jag i alla fall. Om kråkorna vänder där, så innebär det ju att de har varit där. Då är han ju inte ensam. Jag ser inga kråkor. Jag hör dem inte. Är jag då inte ensammare är han är?

Att han kan gå ut på sin trappa om morgonen i sin fulla mannaprakt (efter nattens söta drömmar) och skjuta nämnda kråkor utan att någon ser eller bryr sig – är han ensam för det? Knappast. Han har full tillgång till sig själv och sin fysik, sitt tillstånd och sin existens. Det har inte jag. Jag kan  inte gå ut på min trappa i min Eva-dräkt och skjuta kråkor. Jag kan inte ens gå till postlådan en tidig lördagsmorgon i morgonrock utan att någon lägger märke till mina elfenbensvita vader och mina åderbråcksanfrätta skenben. Det skapar en ensamhet som är beyond understanding, det skapar en distans till mig och min existens. Ska jag gå ut eller ska jag låta bli?

Jag låter bli. Det behöver inte P göra. Han kan klafsa på i det han tänkt. Ingen ser, ingen reagerar.

Så vill jag ha det. Jag vill stå på min trappa en tidig morgon, avklädd eller inte, skjutvapen eller inte – men fullt beredd att göra det jag vill utan att någon ser mig, bryr sig eller anfräter mig.

P - I'm all in….