Let’s be Frank…

Läste just ut boken om Frank Anderssons liv – skriven av honom själv tillsammans med författaren Joakim Langer.

Läs boken.

Jag tror inte att jag har ADHD som Frank (mitt aktivitetsbehov är minimalt), men jag känner ändå igen mig. Ett av mina favoritavsnitt är när han beskriver två livsfarliga år i sitt liv:

”Jag var liksom apatisk då, levde day by day och sket mer eller mindre i vilket. Men jag hade ingen dödslängtan, jag var mer likgiltigt.”

Det påminner mig om lyriken i en av Robbie Williams låtar: ”I don't wanna die. But I ain't keen on living either”.

Det känner jag igen mig i. Likgiltigheten. Oviljan att bestämma riktning.

Annat jag känner igen är tomheten, oförmågan att knyta an; att ta ansvar för konsekvenser av handlande. Oförmågan att stanna upp och ”bli vuxen”.

Frank, du är min nygamla idol. Du är som en helyllesvensk Ozzy Osbourne – utan avbitna fladdermösshuvuden, gigantiska gotiska kors och Black Sabbath.

Men du har varit lika mycket ”on the road”, lika impulsdriven och i avsaknad av rötter. Och du har överlevt. Inte tack vare andra – utan trots andra…

Läs boken.