Ett varmt tack

 ……och dagens ros riktar jag idag till föraren av en svart Volvo S80 för att han/hon räddat mig från ekonomisk ruin.

På väg mellan Avesta och Sala byggs nu en mötesfri sträcka. Ibland är vägen tvåfilig, ibland är den enfilig.

På den tvåfiliga sträckan hade vi kapplöpning. Vi var många som tyckte att 100 km/tim var lite väl snålt. Vi försökte med 110, 120 eller lite mer.  Vägen smalnade av och blev enfilig. Vi körde i gåsmarsch med ungefär samma hastighet.

Sen körde det ihop sig. En förare av ovan nämnda bil (Volvo S80) beslutade sig för att hålla hastighetsbegränsningen – 100 km/tim.

Kilometer efter kilometer kunde jag känna frustrationen. Bromsljusen slogs av och på – ovanifrån måste det ha sett ut som den blinkande ”Open”-skylten på en landsorts-bar i Mellanvästern.

Jag kände – tvärsigenom bilplåten – all ilska. Oändliga var de svordomar som slängdes ut i de stängda utrymmena.  Oräkneliga var de knytnävar som dunkades i skinnimitationsklädda rattar.

Så plötsligt – en vit bilnos som sticker ut ur ett grönt och frodigt buskage. Allt närmare avslöjade buskaget en vit bil med glada mönsterfärger. På sidan stod med stora bokstäver ”POLIS”. En overallklädd reslig man med en mobil trafikkamera poserade utanför.

Plötsligt blir livet i bilkön annorlunda. Jag hör lovprisandet. ”Tack och lov för föraren i den svarta S80:n. Utan honom/henne hade jag varit 4000 SEK fattigare.”  Lovorden studsar mot de textilklädda bil-innertaken. Tacksägelserna blandas med de lättade suckarna och passagerare och förare ser på varandra med de återuppståndnas förvåning och livsgnista.

Men man kan ju undra varför hastighetskameran inte sattes upp på en tvåfilig sträcka. Då hade Sverige varit lite rikare idag.

Det finns en sträcka till, där man kanske skulle fundera på automatisk trafikkontroll. Det är sträckan mellan Sicklahalvön och Älta efter riksväg 260. Skulle polisen stå där en dag, så skulle vi snart kunna betala av statsskulden….