Thomas DiLevas konkurrent

Ibland ramlar man över något som man skulle kunna ha missat – om olyckan varit framme. Något som man visserligen inte hade vetat att man borde sakna, men som gör livet rikare för att man faktiskt upptäckte det.

Vem ska man tacka för det? Är det Ödet? Eller Gud? Eller bara slumpen? Eller var det nyhetstorkan i Sommar-Sverige som ska tackas – den som gjorde att jag lusläste allt som gick att läsa i Svenska Dagbladet i morse – bara för att det var så lite läsvärt i den?

”Huvudbladet” innehöll mest Norge-nyheter. Nu är vi inne på intervjuerna med grannarna från olika faser och områden i Breiviks liv. Tanter och farbröder som såg honom som ”normal” och trevlig, men som kanske bort ringt polisen ändå, när han blev sur över oanmälda besök.

Jag - i min lilla, begränsade värld - tycker attentaten i Norge är bland det otäckaste jag upplevt. Inte för att scenariot är unikt. Inte heller för dödssiffran. Inte heller för skräcken hos de drabbade. Inte heller för den absurt renrakade ondska som Breivik uppvisade. (Även om de faktorerna borde vara tillräckligt skräckinjagande i sig själva.) Världen över upplever människor på olika platser precis det här. Det pågår varje dag, för hundratusentals människor.

Nej, jag reagerar också på en annan vinkel i detta. Nu händer detta i Norge. Det händer vårt brödrafolk (plötsligt kommer vi ihåg att vi är bröder, inte före detta ockupanter). Då ser jag framför mig att många människor måste inse och ta till sig att Norden inte längre kan betraktas som immuniserat.

Var smäller det nästa gång? När? Oro och frustration, rädsla och stress föder hat, ilska, polarisering och oöverlagda handlingar. När jag ser det i den vinkeln, då blir jag ängslig. Då vill jag ta på mig Thomas DiLeva-klänningen och ta kontakt med mitt inre lugn.

Detta sagt helt utan komik, ironi eller fjant. Jag menar allvar. När jag ser det i den vinkeln, känner jag att jag verkligen behöver hitta bra förebilder, bra motvikter – både till Breivik och till dem som kommer att flippa ur i sin oro över terrorismens intåg i Norden. Thomas Di Leva är en bra förebild.

Men – för att knyta ihop säcken: Det finns fler förebilder.

Bildkälla: http://limmud.se

Möt David Lazar.  Den killen gillar jag. Mycket. Det var honom jag ramlade över i SvD:s kulturbilaga i morse.Han skriver bland annat att han behöver jobba på att vara lite mer tolerant mot intoleransen.

Himla bra mål att sätta upp, tycker du inte? Det borde räcka en bit på vägen mot hat, ilska, polarisering och oöverlagda handlingar.