YAM (yet another monday).....

När jag var liten och de andra barnen drog sig undan, viskade och tisslade på betryggande avstånd – då blev jag ledsen. Arg, ibland.

Mamma förklarade att alla inte kan älska alla. Att jag en dag skulle träffa människor som inte drog sig undan, stängde dörren och tisslade i avskildhet. Som skulle släppa in mig.

Det kändes bra. Jag väntade. Jag blev vuxen. Jag väntade.

Nu är mamma död sedan flera år. Jag har ingen som förklarar; ingen som mildrar tsunamin som river upp landskapet; stoppar flödet av avskräde som hotar att svepa med sig allt och ödelägga den ömkliga och svagbyggda sandsäcksfördämningen som ska skydda.

Hur gör man då?