Delad börda (dubbel börda?)

Mitt i den brinnande debatten om ätstörningar och komplex som drabbar kvinnor till följd av de allt mer onaturliga utseendekrav som reklam och catwalks ställer, läser jag Karin Johannissons artikel om tre nya böcker om manskroppen: Fredrik Nilssons ”I ett bolster av fett”, Jonas Leijonhufvuds ”Bli en ny man: Från lönnfet till glödhet på 60 dagar” och Jonas Coltings ”Den nakna hälsan: Den definitiva guiden till naturlig fitness och hälsa”.

Artikeln handlar bland annat om teser om en maskulinitet i kris; att mannen behöver kroppen som nygammalt maktattribut. Den berör också den historiska framväxten av Adoniskomplexet - det manliga tvångssyndromet kopplat till det egna utseendet. Kroppen ska förvandlas, den ska göras muskulös och oemotståndlig.

Medan kvinnor lägger sig på operationsbordet och/eller investerar i all sköns mirakelkosmetika kämpar männen på med extremträning och kostfixering utan med droger, steroider och andra hormonpreparat.

Idealen förändras. Den ideala manliga modellen i tidningen Playgirl från 1970 var en rätt mager, hårig man. År 2000 hade han förvandlats till en uppbyggd jätte utan hår på bröstet och med svällande biceps. Marknadsvärdet har ökat. Dressman-maskulinitet säljer kalsonger och kvinnliga partnerdrömmar, pojkmodeller med androgyn utstrålning säljer kläder, kroppsprodukter, dessertviner, mikrovågsugnar och semestrar. Från 80-talet har andelen avklädda män ökat starkt i mediereklamen medan andelen avklädda kvinnor ligger relativt stabilt.

Fetma associeras med brist på disciplin, moral och ansvar - brist på kontroll, intelligens och manlighet och har gjort under lång tid. På omslaget till elitlöparen Jonas Coltings bok springer en helnaken författare i vattenbrynet, stolt över sin manlighet. Det är en man som har återerövrat herraväldet. Och på vägen erövrar han alla marknader: sporten, hälsoindustrin, resandet, maten. Han lägger under sig naturen, jorden, kulturen.

För andra män sänder det signaler. Känslor av otillräcklighet, samtidigt ett underläge – han förväntas vara obesvärad av sin icke fullkomliga kropp. Han kamouflerar sig i stortröjan, utsätter sig inte för bedömande blickar, drömmer inte om att glida in bland gymmets blanka muskelmän.

Plötsligt tycker jag synd om det stora flertalet av de män jag känner. De springer nog inte nakna i vattenbrynet. De har stortröjor och får troligen aldrig frågan om att modella i säljreklamen för kalsonger.

Jag undrar hur de mår? Törs jag fråga? Vi delar ju trots allt de kulturella och kommersiella dogmerna. Task Force, någon?