Vad är ett liv?

Klockan är över tolv och det är en vanlig söndagskväll, på väg att bli vardagsmorgon. Nu är det så där igen. Sömnen vill inte komma. Tankarna går bärsärk i huvudet.

Det finns så många människor på jorden. Det finns så många liv, så många tankar, så många historier.

Hur ska jag kunna lära känna dem alla? Och det är ändå det jag vill. Känna dem alla. Dela med dem alla. Förstå dem alla.

Jag - som inte ens kan förstå, lära känna och dela med dem som är i min absoluta närhet.

Men jag drivs av en vilja, en kraft, ett monster: önskan att bli delaktig. Jag minns hur det började:
Kanske (- kanske - ) är det dags nu. Dags att plocka fram alla de fragmentariska bilder jag nedtecknat under 30 år och sammanbinda dem till den där berättelsen – om allas våra liv.

Det närmar sig…..

En gång för - som jag känner det - mycket länge sedan satt jag och väntade på en buss i centrala Örebro. Jag satt lite framåtlutad och snurrade en cigarrett mellan höger tumme och pekfinger medan ögonen vilade på det som hände runt omkring mig. Jag tittade egentligen inte, utan blicken bara – just vilade. Plötsligt hände det som vanligtvis bara händer på film. Tiden började sakta ned – den stod inte stilla, men allt runt mig rörde sig mycket långsammare. Då såg jag saker jag aldrig sett förut – människors ansikten, rörelser, bilarnas former, bussars avgaser, asfaltens mönster. Jag betraktade de förbipasserandes ansikten. Så öppna de såg ut, så sårbara, så fyllda av sorger och hemligheter. Då insåg jag (inte bara i intellektuella floskler) att varje levande varelse har en historia att berätta, ett liv att dela med sig av. Jag fylldes av en överrumplande svartsjuka - de hade hemligheter som de inte ville (inte hade någon anledning att) dela med mig. Då föddes denna min brinnande längtan att en gång få så mycket kraft och kunskap att jag skulle kunna berätta en historia som utgörs av en blandning av allas liv.

Vad är ett liv? En sällsam mixtur av likheter och olikheter, rätt och fel, ont och gott, kärlek och hat och alla de polariserade tillstånd människan känner till. Men - också transportsträckor av stiltje, av leda, sorg och tröstlöshet. Långa rakor där inget känns; inget händer. Det är under de sträckorna all utväxling från de våldsamma accelerationer som uppstår i de turbulenta perioderna, upphör. Utvecklingen står blick stilla - det som programmerats och systemerats under kaos ska exekveras i selvatten.