Små, små droppar av nyheter.

Bussarna går idag inte ända fram till slutstationen i det lilla samhälle jag bor i. Due to the weather.

Mina gamla (eller före detta) arbetskamrater slutar en efter en. I morgon har vi gravöl på Anchor Pub i Stockholm. Jag fröjdas för deras skull.

Vid middagsbordet ikväll framkom att även om jag har tre döttrar i spannet 16 till 20 år, så är det reella spannet från 6 till 100.

Det är tomt på turister i Egypten. När jag var i Egypten 1999 var det också tomt på turister. Av en helt annan orsak. Turistmord vid Hatshepsuts dödstempel, valutakursen, vädret och annat trivialt.

Jag hade följe av ett 8 man starkt svenskt turistsällskap. Vi kände varandra enbart genom den som ordnade resan. Det blev intressant. Kul. Skrämmande.

Egypten 1999. Står och vippar mellan ”modern” stat och fundamentalistisk muslimsk nation. De senare har redan manifesterat sin kraft genom ett antal attentat mot turister och utländska affärsmän. Vi kommer som intet ont anande turister och vill uppleva en kamrats 40-årsdag i skaplig värme, sol och all-inclusive-anda. Riktigt Maria Montazami-stuk.

Jag har aldrig varit särskilt naiv. Jag tror det kom med modersmjölken. Eller möjligen med faderstänket. Han var oerhört realistisk och pragmatisk, min salig far. ”- Människor är människor” sa han. Och med det menade han, att man skulle förvänta sig vad som helst när man hade med människor att göra.

Inför resan till Karnak-templet berättade vår guide, att det inte (inte) var lämpligt att kliva ur bussen utan att ha täckt armar och ben. Varpå en av våra resekamrater åker dit i shorts (string, snarare) och vitt, genomskinligt linne.

Samma tös klär sig i högklackade sandaler, minikjol och (åter igen) vitt genomskinligt linne, när vi tar minibussen in till Hurghadas gamla bazarer senare på kvällen.

”Jag tycker det är skitäckligt i Egypten. Alla bara stirrar på mig. Jag hatar att alla gubbar glor!”

Jag tänker ibland på min ofrivilliga reskamrat under Egyptenresan. Hon manifesterar (på ett abstrakt sätt) alla dessa mänskliga konflikter.

”Jag tänker – jag vill – mitt sätt är rätt – böj er, alla ni andra sjumiljonerfyrahundraförtifemtusen som tänker annorlunda”.

En gång i tiden lärde jag mig ett bra sätt att tänka av två herrar – Pelle och P-G:

Tänk dig att du sitter vid ett rektangulärt bord. Mitt över bordet hänger en lampa. Den har en rund metallskärm. Mitt emot dig sitter en person. Den personen säger: ”Så fin lampan är. Den blå färgen är verkligen vacker.”

Du tittar på lampan och ser att den är röd. Du undrar varför den andra personen säger ”blå”. Så du argumenterar och säger: ” Hallå, den är ju röd.”

Den andra personen kommer att envisas med att den är blå, och du att den är röd.

Ända tills det ögonblick du lyfter på rumpan, går runt till den personens sida och tittar på lampskärmen och ser, att på den sidan är lampskärmen faktiskt blå. Den var ju blå på den sidan, och röd på din sida.

Alltså: Lyft på rumpan. Världen kan få oanade perspektiv om du engagerar dig.