Usch - Självrannsakelsens afton.

En av mina absoluta bloggfavoriter skriver om nödvändigheten av att släppa taget om de introverta och självcentrerade inläggen och vikten av att börja blogga om det nödvändiga. Jag, som aldrig haft en rak och självständig linje i mitt privata liv sedan Adam gick i kolt, blir naturligtvis orolig.

Jag som alltid skriver introvert och självcentrerat - navelskådandets mästarinna – ska lägga om kurs för att platsa, kvala in i bloggmästerskapen och tävla om de mest intressanta inläggsbedömningarna?

Nja. Jag gör det jag är bra på – kollar vad som cyklar omkring i magen och gör nåt av det. Jag vet att jag borde föra de mindre bemedlades talan, att jag borde relatera min egen tillvaro till andras – mindre lyckliga – situation. Borde frispråka om orättvisor och skapa forum för intressanta möjligheter till förändring av världsarvskapitalet.

Men så ser jag på STV1 ikväll. ”Donator okänd”. Jag följer ett antal unga människor som tagit reda på vem som döljer sig bakom det donatornummer som bidragit till deras existens. De söker sin far. De hittar sin far. Därefter följer en dokumentär om brustna förväntningar, inre frustrationer och kärlek.

Då tänker jag, att livet nog är bra egocentrerat. Våra drivkrafter är i stor utsträckning koncentrerade till vårt eget inre Jag, vårt eget ”bästa”.

Vad betyder allt detta? Inte en aning. Men – jag känner mycket.

Jag har under kvällen haft ett riktigt bra ”runt-middagen-samtal” med mina två äldsta. Det resulterade i en känsla av trygghet, en känsla av att deras tidigaste barndom ändå präglat dem på vad som är ”rätt&fel” (vad det nu är). De har fått en grundplatta att stå på, när de nu ska testskjuta sin vuxendom.

De blandar friskt mellan ”ego-drivet” och altruistiskt tänkande. De balanserar på ett bra sätt mellan vad som är viktigt för dem själva som individer och vad som acceptabelt och viktigt för kollektivet/framtiden.

Snart kan jag släppa taget; låta fjärilarna flyga. Snart tar de sina egna vägar ut över fälten och jag ser på – med en känsla av kärlek och tillit.

De kommer inte att göra mig besvikna. De kommer att föra arvet vidare. Arvet av empati, insikt och solidaritet.

Med hjälp av evolutionen och marknadsekonomin har Thomas DiLeva och jag lyckats.