Det började som en skakning på övre däck, kanske?

Och vi jublar. Eller i alla fall myser. Tycker det är bra att arabvärlden äntligen reser på sig och kämpar för demokrati, sekularisering och andra praliner ur den västerländska kulturens godispåse.

Och det är det väl? Alla människor har rätt till en egen åsikt, frihet att bestämma över sina liv, rätt till möjlighet att agera utifrån själens och tankens kraft och behov.

Precis som vi har, här i västvärlden.

Frihet att höja sin levnadsstandard så till den grad, att ingen i familjen längre har tid att göra annat än jobba. Utanför hemmet. Rätt till möjlighet att gå på terapi när själen, tanken och kroppen inte längre vet hur de hänger ihop. Rätt att säga vad vi vill – uttrycka våra åsikter – utan att någon bryr sig om det. De vi valde som representanter vid våra fria demokratiska val fortsätter i samma hjulspår oavsett. Myggan nös lite, tycks de tänka, när vi demonstrerar, strejkar, skriver motioner, insändare och bloggar så mycket vi orkar.

Myggan nös lite.

Nej, det är klart att jag raljerar. Driver en smula med ”systemet” här. Vi har ju kommit så långt upp i behovshierarkin, så att vi inte längre kan jämföra våra levnadsvillkor med en vanlig egyptier eller en libysk (heter det så?) jordbrukare. Vi befinner oss i en annan division – eller dimension.

Slagen som nu förs mot diktaturernas välde ska föras. Låt oss bara hoppas att resultatet blir något bra. I SvD i dag skriver Per Gudmundsson i sin ledarartikel ”Gaddafi är det sämsta av två världar” om oron kring den fortsatta strävan mot demokrati.

Så vi får vänta lite med jublet, kanske. Och myset. Vi får virra runt i mediebevakningen likt strykrädda hundar och nosa bland artiklarna för att så småningom förstå vartåt det barkar.

Kanske kan det bli det bästa av två världar: respekt för ett demokratiskt styrsystem som berikas av respekt för andliga och teologiska idéer.

Det vore ett helt nytt fredagsmys, det!