Lilla My på 50-sträcka....

Jag tillhör ett utrotningshotat släkte. I alla fall i Stockholmstrakten.

Hör nu och häpna: Jag håller hastighetsbegränsningarna.

Japp, så är det. De enstaka tillfällen som jag inte gör det orsakas antingen av att jag tittar mig för mycket runt omkring och gasfoten blir för tung, eller också har jag någon sölkorv framför mig så att jag inte kommer upp i stipulerad hastighet.

Men annars så.

Jag känner mig ensam. Idag har jag vid flera tillfällen blivit fingerpekad åt på 50-sträckor, omkörd på 30-sträcka och tutad på på 70-väg. Och jag blir förstås förbannad och skäller tillbaka. Genom vindrutan. Osäkert om det har någon annan effekt än att jag känner mig världsbäst på att köra bil och moraliskt överlägsen alla med- (mot)trafikanter.

Men jag ger mig inte. Jag kör som det står på skyltarna.

Skälet är naturligtvis att jag inbillar mig att det finns en anledning till att skyltarna sitter där de sitter. Men det finns faktiskt en annan – nästan viktigare – orsak till mitt förfärliga beteende.

Jag har inte råd med böter. Min privatekonomi tillåter inte att jag bidrar till statskassan med upp till fyra tusen kronor. Näpp. Jag vet roligare saker att göra för de summorna.

På tal om att roa sig – mina tonåringar sitter i soffan och tittar på gamla DVD:er med Mumintrollet och hans vänner. Det är väl inte böter på att ha uppfostrat sådana barn, undrar man oroligt….?

Dessutom skruvar jag lite på mig, för jag tycker att det jag från vardagsrummet hör av Lilla Mys attityd till omgivningen påminner mycket om mig själv i bilen.....