Demokratiunderskott....

Klockan är halv elva på kvällen. Jag är ensam.Det är nog första gången i det här huset. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit ensam här.

Huset byggdes 1997. Då var vi en ”hel” familj.1999 flyttade jag ut till en pytteliten lägenhet i Årsta. Officiellt hade jag en fristad ”när jag behövde jobba mycket och koncentrerat".

År 2000 hade jag en 3:a i Tyresö, fortfarande med motiveringen att jag behövde jobba mycket och koncentrerat. 2002 köpte jag en tvåa i Finntorp, fortfarande med motiveringen att jag behövde jobba mycket och koncentrerat.

I februari 2006 hade jag tröttnat på att ”jobba mycket och koncentrerat”. Då flyttade jag ihop med min kusin i en fabulös 6-rummare i Sköndal, där också barnen fick plats utan att behöva köra ”indisk-sovsal”.

Fram till detta hade jag levt i ryggsäck. Jag hade lagt all min fritid på att fara runt. Först jobba, sen till huset för matlagning och läxläsning, prata med maken och så ”hem”. Vart det nu var…

Vakna, sen till huset för frukost, dagispåsar, ryggsäckar – sen till jobbet.

I april 2006 (3 månader efter inflyttningen) träffar min kusin sitt livs kärlek och köper ett hus med honom på en av fin-öarna i Stockholms Län.

Jag börjar leta ny bostad. 13 000/mån går inge’ bra på en person (i alla fall inte min person….)

Tillbaka i Tyresö igen. Denna gång i en 5:a med plats för alla barnen (men tomten får bo annanstans…).

Jag trivs som fisken. Vi börjar få ordning och reda i livet. Ungarna kommer till mig i stort sett varannan vecka. Det börjar se normalt ut. September 2006 verkar vara ”Normaliseringens Månad”.

Jag är nu ganska sliten. Ekonomiskt är det nära ruin. Jag har betalat dubbelt boende i många år, jag har ingen överblick och ingen insikt. Fysiskt är det botten – jag är sjuk, stressad och ensam. Har inget umgänge – hur ska man kunna ha det när man inte bor någonstans eller kan planera sin fritid? Då får barnens far diagnosen ALS.

I 3 år styr han sin omgivning med sin sjukdom. Alla står på ett ben i avvaktan på hans död. Ingen gör något, ingen går åt något håll. Alla väntar.

Jag åker storslalom runt allt och alla under de här åren, och kommer i mål – sönderslagen och totalt utmattad efter arvsskiftet i april 2010 med insikten att ingen i hans släkt finns kvar att luta sig emot – jag är ensam. Ungarna har havererat efter de traumatiska åren, och de har heller inte någon att luta sig emot.

Mer än mig. Jag som nu bor i huset, där jag aldrig varit ensam.

Varför är det så? Jo, för att jag aldrig stått upp för mitt eget liv. Jag har alltid ingått i en ”demokrati” där jag inte har någon rösträtt. Där jag inte krävt min rätt. Där jag åkt storslalom för att undvika att exponera hur det är.

Jag läste i morse en intressant artikel om den utvärdering av Sveriges EU-medlemskap som gjorts. Utvärderingen ger flera aha-upplevelser, men framför allt har jag hittat ett nytt ord.

”Demokratiunderskott”.

Jag gillar verkligen det ordet.

Man skulle kanske kunna säga att mitt liv varit som en diktatur- en ”demokratikonkurs”?

http://www.dn.se/debatt/svensk-grundlag-maste-anpassas-battre-till-eu-1.1089812