Online

24/7, online, offline, remote, time-to-market, virtuella mötesplatser, IRL……

Om man inte svarar på ett sms med “vändande post”, så får man en ilsken smiley med texten “Nähä – skit i de då” efter en stund. Om man inte svarar i mobilen direkt, så undrar folk varför man har en mobil över huvud taget.

Hur överlevde folk förr, innan access- och tillgänglighetsbegreppen fanns?

När min morfar år 1921 precis hade träffat min mormor, begav han sig till volontärskolan på A1 i Stockholm. Han kom inte tillbaka förrän på hösten 1925. Hans och mormors sköra förhållande hölls ljummet genom brevskrivning. Mormor och morfar skilde sig 1945, och morfar kom aldrig över det. Det är jag glad för, eftersom han sparade alla brev han fått av mormor under sin militärtid. Jag hittade dem efter hans död 1976.

Och så man skrev brev på den tiden! Tonen var formell och kort, men med en passionerad – nästan desperat –underton. Efter en vinterövning i Östersund har morfar skrivit, att alla flickor i Östersund var fula. Men mormor skriver tillbaka, att ”där nog väl fanns någon liten söt tös, det tror jag!” Svartsjukan dånar mellan raderna, likaså passionen. Men den uttalas inte. Hon skriver: Om du visste Sven hur jag tänker på dig varje dag och längtar så innerligt till midsommar, men det är lång tid dit, änn hela 3 månader. Men jag får väl leva på hoppet att få återse dig då.” (Inte tusan kom han hem till midsommar, vare sig det första året eller något annat år. Han blev runtkommenderad och låg på Sveriges alla regementen under helgerna.)

Varje brev avslutas på samma sätt: ”Med många kära hälsningar samt Många Många xxxxxx Till min Sven från Stina.” (X:en står för ”kyssar” förstås, men det kunde man ju inte skriva.)

Så där höll de på – skrev korta brev en gång i månaden. De berättade om att det inte fanns just något att berätta, att längtan efter återseende var stark.

Mormor skrev brev, morfar svarade. Inte med vändande post – det skulle mjölkas och diskas och lagas mat, sättas potatis och pliggas skor, ryktas hästar och vårda vapen och uniformen. När allt var klart var det becksvart i huset och logementet, och man skulle inte slösa fotogen. Och antagligen blev det ovana skrivandet övermäktigt, när kroppen skrek av trötthet.

Men de höll ut. Den gifte sig när morfar kom tillbaka hem på hösten 1925. (Att de skilde sig tjugo år senare berodde i alla fall inte på bristen på kontakt och tillgänglighet. Snarare tvärtom, skulle jag tro.)