Utanför mitt fönster

Nyss, utanför mitt köksfönster tog de för sig av det lilla, torra från förra året som stack upp ur de djupa drivorna. De har det nog inte lätt inne i skogen just nu.

De har det som vi kanske. Längtan efter ljus, värme och ett lättare liv hänger som en tung ryggsäck. När man sätter sig över det man innerst inne är rädd för, det som alla ens instinkter säger att man ska undvika, för att klara sig ett tag till - då är man modig.

I rådjurens fall är det säkert rädslan att gå oskyddad på öppen mark bland människor, bilar och hus. För vår del är det kanske att visa svaghet, att öppna upp sitt innersta, att utsätta sig för risken att bli avvisad.

I snödjupet känns det säkert lika. Försiktiga kliv mot något som drar, men vägen dit känns oviss och osäker. Hjärtat bultar och adrenalinet pumpar. Vaksamheten gör att blodkärlen drar ihop sig och kroppen skriker efter syre. Panik.

Ju längre man kommer på vägen, desto mer säker blir man på att inget ont kommer att hända. Krampen släpper, och man vågar andas ut (citat: Hoola Bandoola Band). Fortfarande vaksam, men säkrare.


Då gäller det, att ingen gör som jag: sliter upp ytterdörren för att fånga avfärden på bild. Kvar på trappan står den fjärde i flocken och får nästan en hjärtattack. Den vänder på en femöring och störtar iväg efter de andra tre. Den kommer aldrig att slappna av mer....

Men de hade i alla fall varandra.