Lapptäcksteknik för trasiga själar

Det är så lätt att göra sig lustig över andra människor – eller externa företeelser. Man tittar på andra med distans och fnyser lite, när det står klart att de inte passerar nålsögat. Det är märkligt hur korkade andra är. De uttalar sig om saker de inte har en aning om, de gör saker som är både fel och ointelligenta. Det är bara att kika in i bloggvärlden, så inser man att världen är full av människor som ska bespottas, beteenden som ska skärskådas och ironiseras till småsmulor.

Om någon enstaka bloggare hänvisar till sin egna fel och brister handlar kommenterarna oftast om hur patetiskt det är, hur trist det blir när någon genom självömkan tvingar andra att dementera och trösta.

Det är alltså bättre att fokusera på grandet i sin grannes öga, än att erkänna bjälken i sitt eget.

Jag skiter i det. Jag tror på fullt allvar, att genom att vara självkritisk får man en inblick i hur det är att vara människa. Jag har varit människa hela helgen….

När man upptäcker att man är en mycket liten människa med en mycket liten människas behov och tillkortakommanden – då öppnar sig en avgrund.

Plötsligt framstår ens egen person som det som sist skulle prioriteras vid en eventuell nedläggning. Det sista som någon skulle tänka på att rädda vid en eventuell brand.

Att vara en mycket liten människa är att vara den som inte tänker utanför skallbenet. Den vars perspektiv är smalare än den väg man måste vandra för att få tillträde till det utlovade Himmelriket.

En person vars universum begränsas till den kvadratmeter man upptar på jordens yta.

Jag vill inte vara en sådan person. Jag vill vara en empatisk, sympatisk och kärleksfull människa som vinner gehör och kärlek bland mina medmänniskor. På min gravsten skulle det stå: ”Hon gjorde det hon kunde – och det var mer än nog”.

Men så är det inte i verkligheten. Jag är som alla andra – en egoistisk narrow minded retard som utan att tänka efter kör skiten ur folk i min närhet.

Varför? Vad är det för konstiga hål i själen som ständigt släpper ifrån sig svavel, som alltid påkallar uppmärksamhet för att fyllas? Hade jag varit kändis hade jag varit Paris Hilton (fast med mindre näsa dock).

Finns det någon kurs man kan gå för att bli en bättre människa? Typ ”Lapptäcksteknik för trasiga själar – hur du sammanfogar alla brokiga delar till något användbart och estetiskt tilltalande”?

ABF? Medborgarskolan? Hur många tillfällen krävs och vad kostar det?