Slagsida

De kallar sig vänner. De ler och leker och kvittrar, kramas och pussas. .

Det är trevligt. Jag ler för mig själv när jag plockar efter dem, när jag dukar och dukar av.

Så rämnar det alltid. Jag hittar någon gråtande någonstans i något hörn. Eller läser något förfluget som jag egentligen inte skulle ha sett. Historierna som rullas upp förpassar mig tillbaka till min egen uppväxt.

Denna förbannade illojalitet. Detta backstabbing. Detta viskande och hånande. Hur kan man se sig i spegeln på morgonen, när man vet att man ena dagen viskat i örat på den ena och nästa dag viskar om den första med en annan?

Jag är van. Jag upplevde det varje gång jag trodde att jag hade en tjejkompis. Om jag vågade tro, om jag vågade vara stolt och glad, känna mig utvald och invald – då visade sig omedelbart att jag bara hade just trott – bara trott. Inget var på riktigt. Jag orkade inte lära mig reglerna. Jag lärde mig tidigt att lira fotboll med killarna istället. De snackade inte skit – de spelade fotboll.

Jag önskar att jag kunde gömma undan mina tjejer så att de slapp det här. Jag önskar att de kunde hitta några grabbar att lira fotboll med. Att de slapp skitpratet och illojaliteten och fick leva i tron att de var omtyckta och dög som de är. Att man kan vara konstig, ärlig, kantstött, olik och ändå vara älskad. Att en flock håller ihop. Att "nöd och lust" inte bara är floskler.

Var lär sig tjejer att vara illojala? Är det detta eviga sökande efter bekräftelse, efter en bästis – att dela vänskap och kärlek går inte, för den räcker inte till flera? Det egna värdet blir högt enbart om andras är lägre?

Om man bara visste att det gick över. att det är en fas som ska gås igenom. men så är det ju inte. Jag har oräkneliga exempel i min omgivning på vuxna kvinnor som får sin kraft av att göra ner andra kvinnor. Kritisera allt som går att racka ner på. Utseende, klädsmak, dialekt, intellekt - what ever. Bara man kan få ett lätt hånflin i ena mungipan av det så går det att viska om.

Jag står ut. Jag kan lira fotboll med grabbarna istället. Men när det ständigt drabbar mina barn – då blir jag själv ett barn. Jag vill göra sämskskinnstrasor av förrädarna och sälja vid närmaste biltvättsinrättning. 

Men jag gör inte det. Jag försöker istället prata med mina barn om vikten av att ha överseende med korkade beteenden, vikten av att inte själv falla in i mönstret utan att fortsätta spela fotboll, trots att de andra spelar Svälta Räv. Jag älskar mina tjejer precis som de är, men ibland önskar jag för deras skull, att de hade fått bli pojkar.

Mitt bidrag till genusdebatten är denna gång aningen ensidigt och möjligen politiskt inkorrekt, men kvällen har inte varit nådig. Det finns människor som jag skulle flå skinnet av, om de hade varit i närheten just nu.

Det känns kanske annorlunda om ett tag, vad vet jag.

Jo, jag kom att tänka på en rent praktisk grej. Jag behöver ditt råd här. Hur tycker du jag ska bemöta de här som mamma och rusthållare? Jag tänker mig att man kan säga någonting sånt här:

"- Jo, du - jag vet att du i morgon eller på onsdag kommer att göra min unge ledsen genom att bryta löften, ignorera eller prata skit om henne till alla och envar, så nästa gång du kommer hit kan du ju ta med dig egen matlåda, så slipper jag i alla fall laga mat och diska efter dig."

Är det nåt, tror du? Eller är det ett övertramp?