Jackass

Jag darrar. Jag travar runt i cirklar. Det här funkar inte. Jag vet varken ut eller in.

Jag har idag gjort något som jag aldrig tidigare gjort - eller ens varit i närheten av.

Idag var min minsta dotter och jag på väg hem efter en ganska sur eftermiddag. Hon blev akut sjuk på skolan, vilket krävde en del åtgärder. På väg hem i bilen kommer vi puttrande. Det finns en gångväg som korsar den väg vi åker på. Vid den övergången finns ett trafikljus. Vi kommer åkande i lilla bilen (du vet den där fina, nya). Jag tar det lugnt innan gångvägskorsningen. Det finns ju så många dårfinkar som struntar i huruvida det är grön eller röd gubbe, eller hur?

Mycket riktigt. Två yngre tjejer med mellanstor hund kliver ut i vägen, traskar lugnt och stilla på övergången och ägnar mig icke en blick eller eftertanke. Jag kryper sakta fram mot trafikljuset, får ögonkontakt och tutar. Jag pekar ilsket upp mot trafikljuset för att få dem att fatta, att de går mot röd gubbe. De blänger tillbaka, inte elakt, men mycket frågande. Jag skakar på huvudet och fortsätter min färd mot hemmet.

En blick i backspegeln får mig att inse, att de tre bilar som kommer efter mig stannar vid trafikljuset. Då kommer minnesbilden och insikten:

Det trafikljus jag ilsket pekar mot för att göra tjejerna uppmärksamma på att de gör fel - är rött. Från mitt håll. Bilhållet.

Jag har kört mot röd trafiksignal. Tjejerna har gått på grön gubbe. Jag har tutat, pekat och skakat på huvudet.

Jo, tjena. Milda makter. Är jag riktigt klok, eller?