Nu har jag slagit personligt rekord i ihärdighet och envishet. Det har tagit på krafterna, både mentalt och fysiskt.

Jag har äntligen flyttat färdigt från lägenheten till huset jag bor i.

Nu trängs bohaget från en 5:a med bohaget som står kvar i det 140 kvm stora huset. Det ringlar sig små, smala gångar mellan flyttkartongerna. Stolar, skåp, bord och krukväxter är staplade på varandra i konstfärdiga formationer. Det liknar övre delen av Himalaya.

Du som läst bloggen tidigare vet, att de krukväxter som lyckats överleva min omvårdnad är få, så det är ju inget större bekymmer, men stolar, bord och skåp fanns det tydligen desto mer av i mitt förra hem. Om man ska döma av hur det ser ut just nu i huset....

Jag har "satsat järnet” (som mina tonåringar säger) i 2 dagar, och nu jäklar är det klart. För en timme sedan backade flyttbilen ut från garageinfarten och knarrade iväg, en allra sista blinkning med körriktningsvisaren och sedan var en epok i mitt liv över. Nu börjar nästa.

Hemmansägarinnan sitter nu vid datorn och firar med en GT i sin ensamhet. Ätteläggen sover så sött. Ja, de två hemmavarande alltså. Den äldsta har börjat på skolan igen, och gör nu en praktikperiod på ett lantbruk i Sörmlandsskogarna. Hon kör skördetröska och stampar ner vete i silos och annat skoj.

Jag är så trött. Men jag kan inte sova. Jag skulle vilja gå ut på vändplanen och tjoa och skrika, att nu jädrans är jag färdig! Nu har jag bara ett hem att hantera i stället för två. Jag har haft två förvaltningsområden i 10 år, men nu – nu är det bara ett.

Det har varit drygt att fixa allt ensam. Det är många tunga lyft och att gå själv i ”dyngan” och packa, sortera, slänga – det är påfrestande. Men idag kom tre av mina underbara medarbetare och slöt upp kring sin allt mer panikslagna chef. Det målades, nedmonterades, packades – då blev jag stark igen. Vilka ”gubbar” jag har förmånen att jobba med. Tack A, J och J. You made my day!

Jag har lite dåligt samvete för allt jag tokkastat. Allt jag inte orkat ta itu med, packa, fundera över. Ut med det bara. Ner i grovsoprummet. Inte särskilt miljömedvetet, inget recycling-tjôt här inte. Bara slänga. Det känns o-bra i själen.

Men å andra sidan är jag nog ingen riktigt bra miljökämpe. Folk frågar mig hur 17 jag kan sitta och åka bil till jobbet varje dag, när jag bor i Stockholm med Sveriges bästa kollektivtrafik.

Jag svarar lakoniskt, att för oss med Colon Irritabile är egen bil det bästa. Det är ju bättre att skita ner sig i sin egen bil, än att låta 100 kollektivresenärer få lida.

Det är väl också ett slags miljötänk?