Metereologi och mänskliga svek

Det konstigaste i världen är nog vädret. Hur kan det ändras som det gör? Trots de fysikaliska, meteorologiska – och fullgoda – förklaringarna, så är det ändå ett mysterium.

Men ännu konstigare är nog människor. Hur kan de ändras som de gör? Ändra sig som de gör? Hur ska man veta när de tänker ändra sig och varför?

Man umgås med människor, litar till människor, ger till människor, tar emot av människor. Det är som att åka skridskor med jämna skär, jämn takt och lagom vind i ansiktet.

Så plötsligt åker man rakt in i en grushög. Man såg den inte torna upp sig framför sig på isen. Man kände aldrig något tilltagande gnissel under skenorna. Det tog bara stopp. Man stod på skallen och gjorde illa sig.

Det finns förstås skäl till att vissa människor inte signalerar att de är på väg ut ur bilden – inte visar att de sandar framför en på isen. Det finns förstås också människor som signalerar, men man kan inte uppfatta deras signaler av olika anledningar. Våglängden, signalstyrkan, mottagningen (radioskugga) och annat gör att man inte når varandra.

Men det finns människor som inte vågar stå för vad de känner och därför inte skickar några signaler. De väntar hellre på att man åker rakt in i grushögen, gör sig illa och haltar ut ur rinken på egen hand med tusen frågor.

Den analysen gav mig min snart 18-åriga dotter i kväll. Det värker i ett modershjärta att lyssna. Det värker och svider i förgårdarna till modershjärtats eget erfarenhetsarkiv, när insikten kommer krypande: även hon och alla andra ”snart-vuxna” ska uppleva detta.

Det finns så mycket man kan lära av tidigare generationer. Men aldrig detta. Aldrig åka snålskjuts på redan funna insikter om människans mörka sidor.

De måste självupplevas.