Efter allas defilering och överlämnande av handbuketter tömdes kyrkorummet på sorl och sorg. Jag blev ensam kvar.
Jag satte mig på altartrappan vid kistans huvudände. Vi pratade om barnen, om oss, om vad jag orkar och inte orkar. Det var vilsamt att prata med honom i lugn och ro en liten stund. Jag fick så många bra svar och råd.
Sedan kunde jag gå ut till alla de andra och äta Schwarzwaldstårta och finska pinnar. Det spelades piano och gitarr, skrönor berättades och några vackra tal hölls. Jag dansade med hans sista flickvän som dagen till ära var klädd till Majorska i militärhistorisk dräkt.
Kvällen tillbringades i solsken på altanen tillsammans med goda vänner och ett gravöl som skulle ha fallit begravningens huvudperson i smaken. Fast vi andra har varit lite matta i lacken i dag.

Jag säger som Herr Hillton: jag tycker frågan är värd att ställas….
vilket härligt inlägg. Det kändes så sunt att du tog tillfället att få en lugn stund - och bra svar.
SvaraRaderaVad makabert det blev att kalla ett inlägg om begravning för ett härligt inlägg. Men min hjärna spelade upp filmen av dig (bara silutten eftersom jag inte vet hur du ser ut) sittande vid kistan i lågmält samtal i den stora tystnaden...
Tack, Ewa! För mig är blandningen av liv och död aldrig vare sig konstig eller makaber. Den är - just en blandning av det som måste vara. Jag uppskattar att du "såg filmen" och tyckte den var bra.... :-)
SvaraRadera