Välkommen till Gökboet!

Så var den här dagen över. Vissa dagar längtar man efter det redan i den absoluta starten. Det känns i cellerna, när man tar de första morgonstegen mot kaffebryggaren, när man ser sina öppna ridsår till ögon i spegeln vid tandborstningen, när man letar efter bilnycklarna.

Efter en dag instängd i ett mötesrum, kändes det bra att få komma hem. Även om det innebar att kvällen och natten skulle få ägnas åt allt det jobb jag inte hunnit göra under ordinarie arbetstid. När insamling av utspridda familjemedlemmar, matlagning och disk var överstökat, tog jag tag i min långa lista av arbetsuppgifter.

VPN-uppkopplingen strulade förstås. Det är inte en gång på tio det stökar, utan i regel det motsatta förhållandet. Tandagnissel. Jag försökte arbeta off line så mycket jag kunde, allt medan jag genom mungipan morrande och grälande på min bredbandseverantör.

I en konstruerad paus tassade jag in i sovrummet och kikade lite uppgivet på modemet. Inte en lampa lyste. Tvärdött. Men, hallå.

Den i soffan häckande dottern satt med sin bärbara i knät och surade över att internetuppkopplingen var nere, nu när hon satt sig så skönt tillrätta för att surfa 'järnet'.

Då uppdagades felet. För att kunna sitta där i soffan med datorn hade hon frigjort ett uttag alldeles innanför sovrumsdörren. Där hade hon petat in sin laptopkontakt. Det som suttit där från början var sladden till bredbandsmodemet.

Det får väl ändå anses som ett Moment 22.

Efter lite skarvsladdande kom vi båda upp på nätet, hon i vilsamt läge och jag i ”working mode”.