Riktigt, riktigt för sent var det. En sjuk dotter som stannar i halmen, men en frisk som ska iväg till en skola som börjar 08:10. Hurra.Trots detta tog jag mig tid att pyssla i ordning frukost med nyttigheter som färsk frukt, pumpakärnor och yoghurt till det lilla livet. Jag lade band på de mentala slädhundar som ilsket drog i spannet för att sätta fart i spåret, och lät henne vakna, prata och äta i lugn och ro.
Vi kom inte försent till skolan, ety bilen visste att matte var förbannad och att trams inte var att rekommendera.
Att på detta sätt bruka våld på min personlighet gjorde märkligt nog, att jag kände mig nöjd och glad. Inte ens trängseln på Essingeleden (en olycka förstås) eller det faktum att jag ännu inte kollat om silvertejpen runt kylarvätskelocket håller hade någon nämnvärt nedslående inverkan.
Så kom jag till jobbet. Sen gick det utför.
Nu sitter jag här och saknar den där pastorala känslan av harmoni och frid från i morse. Jag undrar vad jag ska göra för att få tillbaka den.
Ah - nu vet jag: Jag försover mig i morgon igen.
Försova? Varför inte stanna i sängen hela dan :)
SvaraRaderaDet var fan i mig det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig (citat från "Karl Bertil Jonsson"). Att försova sig brukar ju höja blodtrycket till oanade höjder - att du ser en försovning som harmoni och frid talar väl lite om hur arbetssituationen är at the moment, eh?
SvaraRaderaFredagar borde per automatik innebära sovmorgon, som en mjukstart inför helgen, liksom...
SvaraRadera