Safari

I lördags morse satte jag mig i bilen för att köra de 25 milen till Hem 2 i Dalarna för att tillbringa helgen med särbon. Att köra bil på morgnarna är skönt. Lite trafik, lagom ljus och lagom pigg. Och så får man börja dagen med att umgås med sig själv. Eller kontemplativ samvaro med Jaget, skulle kanske buddisten i mig mena.

Sverige har ett rikt djurliv. De gillar också att förflytta sig, innan resten av världen kommer på fötter. Ekorrar, igelkottar, grävlingar, rävar. Som bilist artbestämmer man faunan enklast genom att beräkna storleken på de högar av köttfärs och päls som ligger utmed vägarna. I går morse var det främst grävlingar som slutat flytta på sig.

Rådjuren höll sig - som tur var - på misstänksamt avstånd. Stående ute på lättbetade vårsåddsåkrar försökte de lura oss fåtaliga vägfarare att de dött i upprätt ställning och därmed inte var något intressant byte.

Bilen, ja. Den har jag inte skrivit om på väldigt länge. Man kan förledas att tro, att vi därmed slutit fred och att den uppför sig som andra bilar.


Fel.

Vi har ett besvärligt förhållande. Ingen av oss vill ge oss. Bilen fortsätter envist att fånga min uppmärksamhet genom att hitta på både större och mindre hyss, medan jag ignorerar alla försök till kommunikation. Har du sett Ceasar hantera hundar på TV, så förstår du vad jag menar. Bry dig inte om allt bjäbbande, utan titta rakt fram, så slutar den att fåna sig. Det funkar. I alla fall på hundar.


Bilar kräver en massa omvårdnad. Att tanka i bensin är väl det enda bilbehov som jag inte ignorerat hittills. Det blir så svårt om man gör det, har jag upptäckt. Varje gång jag kör in på en mack så tänker jag, att jag ska pyssla om bilen lite mer den gången. Kolla oljan, spolarvätska, kylarvätska. Men det försvinner liksom ur bilden, när bensintanken väl är fylld. Då ger vi oss ut på vägarna igen.

Men inte idag på väg hem till Hem 1 från Hem 2. I Hedemora var det dags att fylla på bränsle. Och då, minsann, öppnade jag motorhuven. Där fanns en himla massa grejer, men jag var primärt intresserad av spolarvätskeburken. Den var tom. Lampan har lyst i 14 dagar, så nu var det dags. Jag tyckte nästan att jag hörde en glädjesuck från bilen. Men så beslutade jag mig för att kolla kylarvätskan också. Då upptäckte jag, att locket var sprucket. På flera sidor. Sprickorna såg inte nya ut. Ingen kylarvätska kvar i behållaren alls, faktiskt. Torrt.

Jag framstår nu i egna ögon som oerhört pysslig och präktig. Jag köpte en rulle silvertejp och lappade ihop locket, fyllde på kylarvätska och fortsatte min färd mot huvudstaden. Nu ska jag bara ta mig för att köpa ett nytt och fint lock också.

Om inte silvertejpen håller länge, förstås. När jag nu ska komma mig för att kolla det.