Perspektiv på städning (och livet)

Jag har varit tyst, så tyst. Jag har inte haft en tanke på bloggen. Inte en tanke på att det finns något att förmedla eller diskutera.


Den man som är far till mina döttrar lämnade jordelivet i torsdags natt. Innan det hände balanserade han på slak lina i flera dagar (efter att ha varit sjuk i två år) och vi höll andan mentalt. Livet gjorde lite halt. Nu ska livet sättas i gång igen. Det tar lite kraft.


Men - då ser jag mig omkring och upptäcker, att vi nu är precis vid den tid som jag förra året blev varse popplarna på min gård. Då skrev jag denna betraktelse, som du nu får del av:

----------------------------------------------------------------------------------
Utanför mitt hus/lägenhet står ett stort antal popplar i klungor. De viskar varje morgon att det är dags att gå upp, och de susar om kvällarna att nu måste det bli natt. Men framför allt överraskar de mig varje år när de släpper sina frön. Första året jag bekantade mig med popplarna visste jag inte att deras frön flyger genom världen fästade vid vita, silkeslätta dunbollar. Hela universum fylls av dunbollarna när det är dags. Överallt, i stora drivor eller små kolonier, letar sig de sig in - genom balkongdörrar, vädringsfönster, hisschakt, ventiler.

De ligger i sanddynsmönster på mitt hallgolv och glittrar i solen som flödar in genom de stora fönstren i vardagsrummet. De ligger i små hövolmar mot tröskeln in till K:s sovrum och rister till som sjuka hamstrar varje gång hon öppnar dörren.

Jag jagar dem. Mot bättre vetande begår jag slakt på dem med dammsugare och sopkvast. Jag försöker utrota popplarnas barn. Jag tänker att det ju inte spelar någon universell roll, eftersom plastmattor och laminat ändå inte utgör någon bra miljö för popplarnas fortplantning. Jag känner mig nöjd (och mindre allergisk) efter varje sanering.

Nästa morgon är de där igen. Dunbollarna som rör sig med blixtens hastighet över golven, fåtöljerna, soffan - så fort jag rör mig.

Då ger jag mig lite. Jag tar upp en dunboll och håller den i handen. Den är så lätt, jag kan inte ens förnimma att den ligger i handflatan. Jag sätter näsan intill. Den luktar ingenting, men den rör sig av luftströmmen. Bara lite, men den rör sig. Längst in i dunbollen sitter ett bärnstensfärgat frö, stort som tre knappnålshuvuden. Jag kan inte låta bli att blinka åt den med ena ögat (en frö-flirt…). Jag går ut på balkongen och släpper ut dunbollen, som seglar iväg - ostyrigt men med självrespekt. Jag ger mig sjutton på att den seglar in på grannens balkong (jag motstår faktiskt impulsen att ringa på hos grannen och förklara vikten av att han tar hand om sina poppelfrön).

Om hundra år, när jag är död och begraven och ingen kommer ihåg mina barn, så letar sig dunbollar med poppelfrön in i någons hem, driver över golven och glittrar i solen. Eller hur ser det ut i de hem, där den tidens poppelfrön ska jagas?

----------------------------------------------------------------------------------