Upside down

Livet tog ett krumsprång och ställde en redan oredig situation på ända. Fram till nu har jag haft svårt att klara av alla bollar som farit runt i luften, men tack vare en övermänsklig ansträngning under många år, har det ända gått på något sätt. Krafterna har sinat många gånger, det har känts som om jag hasat mig fram på benpiporna utan stöd, jag har trott med jämna mellanrum
att jag inte kommer att orka en vedpinne till som läggs uppe på lasset.


Nu vet jag, att den tiden bara var en västanfläkt jämfört med vad som nu är.
Jag har suttit stilla i flera dagar för att försöka ladda de redan anfrätta batterierna. Nu kan jag inte vänta längre. Nu måste jag röra mig framåt, för tjejernas skull och för min egen.

Nu är det dags att rensa, bouppteckna, besluta om planer och prioriteter, ta hand om vårt gemensamma tjugoåriga liv, ta hand om våra respektive egna liv - hans långa och mitt något kortare. Det känns oöverkomligt. Och det får inte ta för lång tid - mina barn väntar på att få leva i en fungerande vardag.

Jag väntar också - när ska jag få komma till ro? Jag känner mig som en osalig ande, fast ännu vid liv.

Utanför fönstret regnar det. De poppelbollar som flög omkring härom dagen ligger nu som tunna, vita slemsträngar över gångvägarnas asfalt, över trappavsatserna utanför portar och dörrar. De ser ut som jag känner mig.