Påskris

Pås-kris:
Slängde den överfyllda soppåsen i sopnedkastet. Överallt i lägenheten fanns ingenting att ersätta den med. Jag fick åka och handla för att få en ny påse (800 000 stockholmare hade tydligen samma problem med soppåsar). Förutom trängseln, en nära nog gammalrysk brist på varor och brott på alla tåben, kostade det 419 kronor plus bensin. Jävligt dyr soppåse.

Annars har dagen varit ljusfattig som natten, tung som ett malmtåg och depressionen äter sig in i systemet likt en brigad av trikiner. Det värker och bränner i alla muskelfästen, i alla nervbanor. Det är bara smärtan som gör att jag vet, att jag fortfarande lever.


Jag har upptäckt en riktigt konstig sak idag:

'Självvattnande blomkrukor kräver påfyllning då och då.'

Jag har svårt att koncentrera mig, jag är så trött. Thomas Halvarssons bok "Där Ol' Man River gör en krök" gör mig sällskap i sökandet efter distraktion. Thomas skriver med ett energiskt och självantändande språk. Det är vad jag behöver just nu - något som självständigt för mig igenom ekluten utan att kräva att jag ska penetrera, hålla i minnet, lägga pussel. De korta berättelserna står för sig själva och tar kommandot - Management by Using the Force.

Jag är glad för Thomas' bok. I nuläget skulle jag inte klara av en Isaac Singer, där det 100 punkter långa persongalleriet beskrivs på sidan 4 och 5, förändras radikalt på varje påföljande sida och på sista sidorna knyter ihop säcken med en tentamen på vad man kommer ihåg. Jag skulle bara känna mig ännu mer ovärdig och illiterat än vad jag gör just nu.

Jag hissar 1:

Min äldsta har arbetat hos oss i tre dagar. Alla på jobbet är så nöjda med henne och hennes co-worker. Det ger mig lite kraft och glädje. Det är inte säkert att jag har närt en kommunist vid min barm (citat: Karl-Bertil Johnssons pappa), men väl en arbetsduglig och socialt mogen person.

Jag hissar 2: Min vän ringde idag och lät mig gråta och snörvla i örat. Det kändes så skönt, så o-ensamt.

Jag dissar: Jag firar påsk ensam. Det känns så .....ensamt.