I långa, långa rader står fjolårsbuskarna utefter gångvägen ner till mitt lilla ICA. De amputerade grenarna vränger sig korta och skrumpna mot en blekblå vårhimmel. I sitt armod liknar de krokiga benrester efter sedan länge nedgrävda händer.
Det är nästan omöjligt att föreställa sig att de om en månad ska höljas av ett ljusgrönt nät av pyttesmå blad, väckas till liv igen efter den hårdhänta behandlingen i höstas.
Det är lite vampyrkänsla. - Somliga kallar det vårkänslor. Vad vet jag?
Den enda vårkänsla jag brukar drabbas av är pollenallergi. Och inte genomgår jag någon strålande förvandling framåt vårkanten heller. Det går från frusen och snuvig till svettig och snuvig. Och så säger folk att omväxling förnöjer... Folk har fel. Som vanligt
SvaraRaderaMed mig är det så här varje år: en dag inser jag att "vänta nu..det här trädet är ju grönt...när fan hände det här?"
SvaraRaderaNaturen är mest en kuliss för mig. Vill den vara grön är det självklart trevligt.
Vårkänslor är när man efter fem dagar på övning i fält plötsligt ser både tussilago, getingar, bin, myggor och paddor under 24 timmar. Och undrar när det hände. Man hinner inte med, liksom...
SvaraRadera