Lördagkväll i timmerkojan

Utanför mitt fönster pågår de aktiviteter som brukar pågå i området en lördagkväll. Alla de som ska till eller ifrån stöter ihop på gångvägarna. Vissa borde inte ha stött ihop alls. Det uppstår delade meningar om vem som har störst territorialrätt.

Andra vet inte var de ska ta vägen efter förfesterna. Några lämnar festiviteterna med verkliga eller inbillade oförrätter i bagaget. Det skriks hejdlöst, osämja och fylleilska blandas med gråtmild försoning och tomflaskorna skramlar ödsligt när de släpps med frihjul i backen ner mot dagis.

Framåt tretiden brukar självsaneringen ha tagit ut sin rätt, men då kommer hemvändarna. Alla de som ska hem från stad och utomsockens väller in och ska reda ut det som varit och det som ska komma.

Ja, kära nån. Det är länge sedan mina lördagkvällar var så livliga. Klockan 05 ska jag starta upp min söndag med att köra äldsta dottern med kamrat till kaninhoppartävling. Då borde jag ha sovit en stund.

Men här sitter jag och försöker koppla ner. Jag roar mig med Dagens Nyheters nutidstest vecka 10. Se där ja - 7 rätt av 7 möjliga. Jag känner mig initierad, välinformerad, lite politiskt korrekt.

Jag går vidare till Kungatestet. Jag vacklar lite där. Här vill jag egentligen inte ha alla rätt. Det vore lite skämsigt. Men jag behöver inte oroa mig. 6 rätt av 12.

Så skönt. Då behöver jag inte skämmas för att jag kan nåt om detta föråldrade, konventionella crap som jag i hela mitt liv officiellt velat avskaffa. Veckotidningsjournalistikens guldkalv. Frisersalongernas väntetidsdödare nummer 1, skattebetalarnas gissel. Därom kan jag inget. På med palestinasjalen, knäpp fast "Kärnkraft - Nej tack"-knappen. Stand tall.

Men så minns jag plötsligt hela texten till 70-tals-schlagern "Gråt inga tårar", och då rämnar fasaden.

Shit. Jag är den Onödiga Kunskapens mästare.