Skit in - skit ut!

I Dagens Nyheter rapporteras idag om att förtroendet för politiker minskar. Man jämför med vad svenska folket tyckte i december förra året och vad de tycker idag. Både regeringen och oppositionen får lägre siffror.

Jag tycker det skulle vara intressantare att jämföra vad svenska folket tyckte på 1940-, 1950- och 1960 talet med vad de tycker nu. Då skulle jag tycka, att siffrorna vore betydligt mera spännande. På den tiden visste människor, att det som hände vid valurnan var av avgörande betydelse för deras framtid. Hur är det nu?

Jag tror – en alldeles egen konstruktion utifrån människans allmänna ”utveckling” – att vi tappat perspektiven. Vi har blivit alldeles för korta i våra bedömningslinjer.

Hur skulle jag kunna säga, att jag har mindre förtroende för politiker nu, än jag hade i december? Vi har inte i det här landet röstat med tanke på någon långsiktig utveckling eller med utgångspunkt i några stabila värdegrunder sedan Ådalen -31. Det är möjligt att jag överdriver, men det är i så fall för den goda sakens skull.

I Sverige tycker majoriteten av befolkningen att det räcker med att engagera sig på valdagen. Det vill säga – majoriteten av dem som röstar. Alla orkar inte ens så långt. De kroknar redan i valrörelsen, eftersom de inte har vare sig intresse för politik eller något förtroende för politikerna. Jag tycker det ligger ett fundamentalt fel i den inställningen. Det är medborgarna som röstar fram politikerna. Bestämmer man sig för vilken värdegrund man vill att samhället ska vila på, så röstar man fram dem som representerar den. Man byter inte inriktning nästa gång det är dags att bidra till valurnan. Då fragmenterar man sin egen långsiktighet. Om man anser att de personer som representerar den värdegrund man vill lägga i samhället inte håller måttet, inte håller sig till ”manifestet” – ja, då får man arbeta inomparlamentariskt. Det innebär, att man måste engagera sig, välja ut tillförlitliga representanter och göra personval.

Då blir det jobbigt. Då kan man inte längre sitta på åskådarplats och hålla upp gult kort, utan då måste man ner i det praktiska. Man måste kanske läsa motioner på kommunal nivå och på riksdagsnivå, för att ta reda på vad de folkvalda representanterna verkligen lagt sin tid på under sin arbetstid. Man måste ta reda på vad de håller på med innanför Rosenbads väggar och i stadshusen runt om i landet. På riktigt, inte bara via Aftonbladets rubriksättning. Att vara tvungen att bygga sina åsikter om landets framtid på fakta – det gör ont och kräver något av en själv.

Då är det lättare att låta bli, lättare att kravla sig iväg till skolmatsalen på valdagen och lägga sin röst utifrån vad man sett på TV eller läst i tidningen. När det sen inte går som man tänkt – ja, då kan man ge politikerna skulden och med hänvisning till "bristande förtroende" peka finger i opinionsundersökningarna.

Men för h-e, hallå! Det är i samhällspolitiken som i IT-systemens värld: Skit in, skit ut. Och vem är det som programmerar i det här fallet? Eller ska vi som individer alltid skylla på dåliga underleverantörer, i stället för att ta ansvar för att vi gör dåliga kravspecifikationer och slarvar med uppföljningen?