Man tuffar på. Racksträckorna gör mig lite blind ibland. Det går en tid utan att man behöver växla vare sig upp eller ner, och då luras jag att tro att läget är hyfsat stabilt. Och så plötsligt – utan förvarning – kommer det en skarp kurva från ingenstans, nåt jävla backkrön som jag inte la märke till för en kilometer sedan och så delar sig vägen i flera spår.
Nu pratar jag förstås inte om bilkörning, det har du ju redan listat ut. Nej, det är förstås så här jag upplever livet. Det gör nog de flesta.
När det blir så där – då tystnar jag. Om jag hinner få hejd på ekipaget, så blir jag sittande ett bra tag för att överblicka situationen. Försöker avgöra, vilken kurvtagningsteknik som är bra just här, vilken växel jag ska ligga på i uppförsbacken och vilken väg jag ska välja när backkrönet är avklarat.
Kurvor och backkrön, det är allt det där jag samlar på mig och inte bearbetar (medvetet eller omedvetet). Vägvalet är min lösning ut ur de situationer som uppstått. Ingen raketforskning – bara allmänmänsklig metaforism.
Ibland är surdegarna många och väljästa. Just nu känns det som om väldigt mycket av det jag trott på och hoppats på inte motsvarar det jag ville att det skulle vara. Och vägvalet – hur jag ska lösa den situationen – verkar överstiga min förmåga och min kraft. Det är tungt.
Det finns en film som jag älskar – ”Second Hand Lion” med Robert Duvall och Michael Cane. De spelar två gamla surgubbar som får ett släktingbarn på halsen en sommar. Vid ett tillfälle förklarar Robert Duvall för nämnde gosse, att det finns saker man måste hålla högt. Inte för att de är sanna (och det spelar ingen roll om de är det eller inte), utan för att de helt enkelt är värda att tro på.
Det tänker jag ofta på. Det jag strävar efter, det jag vill ha ut av livet, det sätt jag vill bli behandlad på måste inte nödvändigtvis vara det som andra tror på eller tycker är norm. Det enda som behövs är att jag tror på det själv. Att det är viktigt och rätt för mig.
Barnböcker är bland det bästa man kan fördjupa sig i när man behöver vägledning. Här trängs visdomarna bland textraderna. Olösliga och cementerade problem bryts ner till lättfattliga och praktiska handlingsplaner utan att förmörkas av invändningar som ”Det går aldrig! Och skulle det gå, så blir det inte bra!”
Min absoluta favorit är ”Nellie” av Natalie Babbitt. Den handlar (förstås) om Nellie, en marionettkatt av trä. Hon hänger på en vägg om dagarna och tas på kvällen ner av sin ägare, en gammal dam, som låter henne dansa en stund. Så blir Nellie ensam och får hänga på väggen utan att dansa. Gummans levande katt, Sebastian, tar med Nellie ut till andra katter som dansar i månskenet varje tisdag. Nellie får uppleva en värld hon inte trodde fanns. Till slut lär hon sig att dansa och att ensam njuta av den magi som den levande världen erbjuder.
Att en träkatt dansar i månskenet tillsammans med hundratals levande katter, bor i en trädhåla och njuter av livet behöver inte vara sant. Men Nellie blev levande genom att tro på det.
* Och det är det enda som är viktigt. *
Nu pratar jag förstås inte om bilkörning, det har du ju redan listat ut. Nej, det är förstås så här jag upplever livet. Det gör nog de flesta.
När det blir så där – då tystnar jag. Om jag hinner få hejd på ekipaget, så blir jag sittande ett bra tag för att överblicka situationen. Försöker avgöra, vilken kurvtagningsteknik som är bra just här, vilken växel jag ska ligga på i uppförsbacken och vilken väg jag ska välja när backkrönet är avklarat.
Kurvor och backkrön, det är allt det där jag samlar på mig och inte bearbetar (medvetet eller omedvetet). Vägvalet är min lösning ut ur de situationer som uppstått. Ingen raketforskning – bara allmänmänsklig metaforism.
Ibland är surdegarna många och väljästa. Just nu känns det som om väldigt mycket av det jag trott på och hoppats på inte motsvarar det jag ville att det skulle vara. Och vägvalet – hur jag ska lösa den situationen – verkar överstiga min förmåga och min kraft. Det är tungt.
Det finns en film som jag älskar – ”Second Hand Lion” med Robert Duvall och Michael Cane. De spelar två gamla surgubbar som får ett släktingbarn på halsen en sommar. Vid ett tillfälle förklarar Robert Duvall för nämnde gosse, att det finns saker man måste hålla högt. Inte för att de är sanna (och det spelar ingen roll om de är det eller inte), utan för att de helt enkelt är värda att tro på.
Det tänker jag ofta på. Det jag strävar efter, det jag vill ha ut av livet, det sätt jag vill bli behandlad på måste inte nödvändigtvis vara det som andra tror på eller tycker är norm. Det enda som behövs är att jag tror på det själv. Att det är viktigt och rätt för mig.
Barnböcker är bland det bästa man kan fördjupa sig i när man behöver vägledning. Här trängs visdomarna bland textraderna. Olösliga och cementerade problem bryts ner till lättfattliga och praktiska handlingsplaner utan att förmörkas av invändningar som ”Det går aldrig! Och skulle det gå, så blir det inte bra!”
Min absoluta favorit är ”Nellie” av Natalie Babbitt. Den handlar (förstås) om Nellie, en marionettkatt av trä. Hon hänger på en vägg om dagarna och tas på kvällen ner av sin ägare, en gammal dam, som låter henne dansa en stund. Så blir Nellie ensam och får hänga på väggen utan att dansa. Gummans levande katt, Sebastian, tar med Nellie ut till andra katter som dansar i månskenet varje tisdag. Nellie får uppleva en värld hon inte trodde fanns. Till slut lär hon sig att dansa och att ensam njuta av den magi som den levande världen erbjuder.
Att en träkatt dansar i månskenet tillsammans med hundratals levande katter, bor i en trädhåla och njuter av livet behöver inte vara sant. Men Nellie blev levande genom att tro på det.* Och det är det enda som är viktigt. *
Och för skrattets skull - vilket man behöver när vägen inte vill som man själv vill - så kan man läsa "Loranga, Masarin och Dartanjang" av Barbro Lindgren. Eller "Loranga Loranga". Det är allt från kluckande skratt till sådana där släpp som gör att man man får träningsvärk i magen.
SvaraRadera