Jag ljuger så bra!

När jag var ung trodde jag - på fullaste allvar - att jag aldrig skulle bli som mina föräldrar. Aldrig så fyrkantig, inskränkt och tråkig. Jag skulle alltid älska V-jeans, Creedence Clearwater Revival och revolutionära slagord. Alltid vara engagerad och medveten, informerad och reformistisk. Jo, tjena.
" - Jag dör hellre än sjunger "Satisfaction" när jag är fyrtiofem" har Mick Jagger sagt. Nu är han 66 och krälar fortfarande omkring på scener runt om i världen och är ledsen över bristen på tillfredsställelse. Somliga ger sig aldrig.

Jag gav mig lite pö om pö, känns det som. Först slutade jag med V-jeans. Det berodde inte bara på att de slutade tillverkas. Det berodde också på att det såg larvigt ut på någon som inte längre hade midja och lår i proportion, utan började likna en vikare. CCR splittrades och ingen köpte deras skivor. Dessutom upptäckte jag, att när jag klev in i KFMLR-lokalen, så höjdes medelåldern med 10 år, och partimedlemmarna som tittade upp bakom sina långa luggar uppmanade mig att leta efter sonen på något annat ställe. Då gav jag upp min revolutionära karriär också.

Jag fogade mig. Lyssnade på Eagles och blev socialdemokrat till fasaden. Jag insåg att jag inte hade Mick Jaggers privilegium att vara tonåring hela livet. Jag klippte mig och skaffade ett jobb. Nuförtiden ser jag sällan på nyhetsprogram, orkar inte ta till mig världssvälten och orkar inte vara konsekvent i min ekologiska konsumentprofil.

Idag har jag önskat att jag envist hade stannat kvar i den svart-vita tonårsvärlden. Att jag med en enda axelryckning hade kunnat förklara omvärlden, förklara sammanhangen med Magnus Ugglas: " Ja, jag skiter i hela den vuxna världen,för jag tänker inte bli nån mänsklig maskin".

I stället står jag till anklarna i dynga som jag inte tror på själv och ler vackert. Kopplar på autopiloten, tjänstemin 1 och försöker lura både mig själv och min omgivning att tro, att allt ordnar sig. Vi grejar det här, bara vi lägger in en extra växel.

Då behöver man mentorer. Linda Bengtzing vet hur man ljuger bra. Den fd trafikministern i den kanadensiska delstaten British Columbia kan stötta med sitt förklaring: " -Om jag ljuger så är det bara för att jag tror att jag talar sanning".

Det är trösterikt att det finns mänsklig visdom och erfarenhet att stötta sig mot, när det blåser snålt kring barret. Det är bara att tro tillräckligt mycket på sina egna lögner för att de ska bli sanningar. I de frågorna har vi gott om mentorer. En stor del av den svenska näringslivseliten, vad jag kan förstå.