Distansminuter blir till veckor ibland

Ja, då är det snart dags att krypa ner i lopplådan, efter att ha polerat gaddarna och pussat livskamraten god natt.

Nej, inte alls – så blir det inte. Ännu en kväll där den ena halvan av dubbelsängen är bäddad. På den halvan ligger ett korsord, en påbörjad bok och en världsatlas. Det är allt. Ingen snarkande särbo som tar upp tre fjärdedelar av dubbelsängen, så att jag måste ligga på sidan, hängandes över kanten, för att få plats.

Det fanns en tid på världen, när jag tänkte mig att det ultimata förhållandet måste vara en särbo-relation. Man träffas då och då, man sliter inte ut varandra, man geggar inte ner förhållandet med en massa tråkig vardag. När man träffas är det speciellt, lite fest.

Bullshit. Jag vet hur det är i verkligheten.

När man träffas har man bara mycket kortare tid på sig att hantera allt som måste hanteras, allt som ska sägas, allt som ska kännas. Vardagen är där lik förbannat, särskilt när det finns fem barn i biotopen. De slutar inte vara barn bara för att mamma eller pappa har sin särbo på besök.

Arbete och plötsliga förändringar i schemat sätter stopp för de inplanerade helgerna, då man skulle ha träffats. All den tid man har fokuseras på de helger man får tillgång till den andre. Man väljer bort vänner, aktiviteter och vila för att inte nagga på den lilla gemensamma tid som finns. När man dessutom måste resa 25 mil för att få den där helgen tillsammans – ja, då krävs det planering för det också. Här handlar det inte om spontan och guldkantad fokustid – snarare planerad och komprimerad vardag.

Hur ska man komma till rätta med det där då? Tja, det är väl att göra som jag skrev i början – polera spikarna och krypa ner i lopplådan – dock utan godnattpuss. Men jag har ju mitt korsord. Ett svårt, ett. Det tar tid. Säkert inte klart nästa gång särbon snarkar bredvid. Det är flera veckor dit.

Det finns ju gott om tid för utveckling också. När vi först träffades, J och jag, då löste jag alltid korsord med kulspetspenna, bergfast i min övertygelse att blyerts är för fegisar. Väldigt chicken.... Nu löser jag alltid med blyerts. Nästa nermontering av den egna viljan är väl att jag apar efter J och börjar med sudoku också.