DDR och Borlänge

Läser just nu ”Inre säkerhet” av Christa Bernuth. En thriller med tidsbild från det forna DDR.
Jag blir inte klok på boken. Den är tråkig. Ändå vill jag inte sluta läsa. Kanske för att jag hoppas att den ska ta sig vad det lider. Lite som surved. Den protesterar och spelar svåråtkomlig, men i regel torkar den till sig och sprattlar igång vad det lider. Rätt som det är glöder den till, skickar upp en flamma och sätter igång brasan. Och så är man på G.

Så långt har vi inte kommit, boken och jag. Det är fortfarande min illröda vilja som gör att vi har en relation.

Men jag har lärt mig en sak av Christa. Det röktes något kopiöst i det forna DDR. I varje mening tänds en ny cigarett. Och det blir lite kul ibland.

”Han tände dagens första cigarett. Den smakade vedervärdigt. Det gjorde varje cigarett före lunch. Men det har å andra sidan aldrig avhållit honom från att röka på förmiddagarna.”
Så kan det vara med många saker. Man tycker det är skit, men man gör det ändå. För att man vet att det blir bättre. Första glaset Husets rödvin på krogen. Andra blir bättre. Efter några timmar (och några glas) vet man inte om det är Husets eller en Chardonnay med prislapp i den övre divisionen. Första träningsrundan. Lungorna ligger i gomseglet och hindrar syret från att komma ner i kroppen. Benen känns som bly, och när en kilometer passerats tror man att man sprungit Stockholm Maraton.

Men jag har med bokens hjälp förstått, att DDR aldrig behövde Berlinmuren. Allt som skedde på östsidan var ändå dolt bakom en kraftig dimridå. Röken från miljontals cigaretter per sekund (finns det en måtterm för det? CpS kanske?) lär ha hindrat insyn från vilken väststat som helst.
Husorganet Dagens Nyheter skriver att ”Christa Benruth är ett fynd”. Vad menar de med det? Att hon är billig i förhållande till vad hon presterar, eller? Eller att när man hittar henne, hittar man något positivt man inte räknat med? Jag säger som Stefan Sauk: ”- Jag är skeptiskt…!”
Helgen har varit magisk. Jag har tillbringat den med särbon ”hemma” i Borlänge. Att få veta att man är älskad, att man är den enda, att man är särskild, att man syns – det är magiskt. Att få höra orden, viskade i örat, känna värmen av den man valt som co-driver i livet – det ger kraft att ta sig runt på Enduro-banan ett tag till.

Grannen under oss på Bullermyren väckte mig som vanligt vid 03-tiden natten till söndag genom att förse vårt sorum med x antal kg nitrösa gaser. Jag tror han röker lika mycket som en genomsnittlig östtysk under DDR-tiden. Jag måste (säger: MÅSTE) ha friskluftsingång när jag ska sova. Grannen under ser till att jag får kolmondioxid och annat krafs istället.

i övrigt finns inga tydliga likheter mellan Borlänge och det forna DDR.