Vare sig vi vill eller inte....

....så heter vi alla nåt.

Jag läser i Svenska Dagbladet i dag om namn. Det blir allt vanligare med ovanliga namn på de små nya svenskarna. Skatteverket försöker hålla emot, men reglerna för vilka namn som kan tillåtas är aningen luddiga. Generellt menas att ett förnamn inte ska kunna uppfattas som stötande eller leda till obehag för den som ska bära det. Det får inte heller ha påtaglig efternamnskaraktär.

Okej, man ska med andra ord kunna leva med sitt namn utan obehag. Förnamnet ska vara ett förnamn och inte ett efternamn. Det känns väl rimligt. Så vad säger Skatteverket Ja eller Nej till då? Jo, idag kan man få heta Metallica, Höst, Bob-Marley, Bakary-Björn, Max-Marlon, Hockey eller Alba-Lo. Man får inte heta X, Rackartuss, Hallå eller Mayday.

Mamma ropar från balkongen: ”- Max-Marlon, kom in och äääät nu!”
Pappa grälar i sonens (eller dotterns) rum: ”- Hockey, nu måste du öva på pianot! Vi betalar 3 000 per termin, så nu är det för *#@ bara att släppa mikroskopet och gå och öva!”
Bland nordamerikanska prärieindianer gav man namn till barnen först när de uppvisat sina karaktärsdrag och haft sin första vision. Det kan nog vara klokt på sikt. Det känns svårt att tänka sig lilla Metallica i ljusrosa prinsessklänning och pärldiadem i den lockiga blonda kalufsen. Bakary-Björn, som växer upp till en lungsjuk talgoxe med utskjutande bröstben och flaskbottnar till glasögon, blir också en besvärlig kombination att ta in.

Om man inte vill vänta på karaktärsdrag och visioner, så kan man säkra sitt föräldraansvar genom att döpa dottern till Anna (och låta henne ingå i ett systraskap om 45 000) som inte direkt låter sig associeras.

Fegar man ur när det gäller sonen kanske Emil kan duga? Brödraskapet är lika stort som Annas gäng, det vill säga 45 000.


Ska jag sitta här och åma mig? Jag döpte min äldsta till ett namn som ingen annan i Sverige hade 1991. Nu finns det två – en i Stockholm och en i Värmland. En ökning till det dubbla.

Hon har alltid tyckt illa om sitt namn. Hon har känt sig annorlunda. Ingen har kunnat uttala det rätt eller skriva det rätt. Lärare har gjort om hennes namn till pojkvarianten och hon har fått bokstavera offentligt. Sådant suger för en liten tjej. Nu är hon snart stor och börjar växa i sitt namn. När hon blir helt vuxen tror jag hon kommer att vara stolt över det annorlunda.
Mina andra två har också tyckt illa om sina namn, trots att de är betydligt vanligare. Det är nog så – det man har, det ska man underskatta periodvis för att lära sig att uppskatta det i senare skeden. Det gäller inte bara namn, utan allt det man har fått sig serverat. Förhoppningsvis växer man i alla sina gåvor.

Så – kanske Metallica, Bob-Marley och Hockey blir stolta namnbärare som vuxna, även om de får spe och spott som barn. Jag ska stå och heja fram dem i alla fall, om inte annat för att de bidrar till att öka det ovanliga på bekostnad av det vanliga.