Märkvärdiga vardagen

Någon som läst den här bloggen har till viss del missuppfattat syftet med den. Det förstår jag av de mail som kommit till min inkorg. Jag tror att jag ska berätta lite om syftet nu.

Jag aspirerar inte på att vara vare sig intellektuell eller briljant. Jag tror inte alls att det jag skriver intresserar alla, tvärtom. Jag tror att det jag skriver intresserar den som kommer tillbaka och läser ofta. Det är jag fullt nöjd med.

Jag skriver för att jag helt enkelt tycker om att skriva. Svårare än så är det inte. Något djupare syfte eller någon dold agenda finns inte. Jag tycker om att skriva.

Jag njuter av att se orden födas, vrida och vränga sig, för att slutligen bestämma sig för att ingå i ett mönster. Ibland blir mönstret kraftfullt och nyansrikt, ibland intetsägande och trist.

Om det är vad som avses med ”ojämn stilistisk förmåga” – då är det väl så.

Men jag håller med –visst är mitt liv både futtigt och ointressant. Ibland är det så tråkigt, att jag måste ta i ordentligt för att hitta det märkvärdiga.

På en bro som löper över Essingeleden såg jag en dam i tomatröd kappa stå och vänta vid en busshållsplats. Solen speglade sig i kappans färg, och hon såg ut att färga av sig på själva himlen.
Miljoner små prismor landade på min framruta, när bilen framför mig aktiverade vindrutespolningen. Plötsligt dansade små prickar i alla regnbågens färger på mig inne i bilen.
Sprängstenarna på Liljeholmen har rakats ihop i hafsiga högar. Det liknar ett Himalaya i miniatyr.
En trafikdödad kråka ligger utmed cementsuggorna som skiljer norr- och södergående trafik. Båda vingarna flaxar till varje gång en bil passerar. Det ser ut som om kråkan kallar på hjälp.
Hemma har mellandottern lagat färsspett i ugn. Det doftar gudomligt från köket.
Visst är livet märkvärdigt?